Ett minne som stannat kvar

”Det var en gång en liten pojke som bodde med sin mamma och sin pappa i en etta vid Möllevångstorget i Malmö.

Pojken såg upp till sin pappa som alla små pojkar brukar göra. På dagarna var pojken hos Tant Maria medan hans mamma och pappa arbetade på fabriken bredvid torget. Det var en liten familj med små ekonomiska resurser. Det brukade bli soppa eller korv och makaroner till middag. Ändå försökte mamman ordna till fest på söndagarna då det ibland serverades söndagsstek och efterrätt. Det här med efterrätt var någonting som pojken älskade. Han längtade efter söndagarna, då han först brukade få följa med sin pappa på fotboll, och sedan äta efterrätt.

Bland de olika efterrätterna som serverades fanns chokladpudding, glass, fattiga riddare och andra delikatesser. Allra mest tyckte pojken om fruktcocktail på konserv med vispad grädde. Helst skulle grädden färgas gul med karamellfärg.

Denna söndag, serverades just fruktcocktail på konserv med vispad gul grädde. Pojken väntade otåligt på sin tur att lägga upp de goda bären.

Först tog pappan en stor slev med bär. Pojken tittade oroligt om det skulle bli något rött bär kvar. Han såg att pappan tog flera stycken, men det fanns röda bär kvar. Sedan tog mamman en slev med bär och pojken kunde se att mamman lämnat ett rött bär kvar till pojken som lycklig tog en slev bär och la sitt röda bär överst på tallriken.

Pojken åt långsamt och njöt av efterrätten. Allra sist åt han det röda bäret.

”Titta pappa jag har sparat mitt röda bär till sist”, sa pojken. Pappan log mot honom och pojken åt upp sitt bär. Då petade pappan bort lite grädde som han hade kvar på sin tallrik och visade pojken.

”Titta här”, sa pappan, och visade pojken ett rött bär han gömt under grädden. ”Jag har mitt goda röda bär kvar och ditt är slut. Jag är mycket smartare än dig.”

Pojken som snart skulle fylla 6 år blev ledsen och grät tyst för sig själv.

Veckorna gick och snart var det åter dags att äta fruktcocktail på konserv med vispad grädde till efterrätt. Pojken hade längtat efter den stunden. Inte bara för de goda bärens skull, utan också efter att visa sig duktig för sin pappa. Samma ritual upprepade sig. Först tog pappan en stor slev med bär. Pojken tittade oroligt om det skulle bli något rött bär kvar. Han såg att pappan tog flera stycken, men det fanns några röda bär kvar. Sedan tog mamman en slev med bär och pojken kunde se att mamman lämnat ett rött bär kvar till pojken som lycklig tog en slev bär och la sitt röda bär överst på tallriken.

Den här gången höll pojken noga reda på att spara ett bär till sist. När han såg att pappan ätit upp alla sina bär och all sin grädde utbrast pojken triumferande att han minsann hade sparat ett rött bär under grädden. Sedan visade han stolt upp detta för sin pappa. Pappan log mot pojken medan pojken glatt åt upp det goda röda bäret och sin gula grädde. Då gapade pappan stort och visade att han sparat ett rött bär i sin mun.

”Jag har mitt goda röda bär kvar och ditt är slut”, sa pappan. ”Jag är mycket smartare än dig”

Pojken som snart skulle fylla 6 år blev mycket ledsen och tårarna rann nerför hans kinder. Detta skulle pojken aldrig glömma så länge han levde.”

Annonser

15 thoughts on “Ett minne som stannat kvar

  1. Ping: Så här gick det till när jag var liten | I skuggan av Arvid och Lydia

  2. När jag läser om detta minne och din faders s.k. ”svek” mot dig blir jag gripen. Oerhört berörd. Kan riktigt ”fånga in” din känsla som du hade då, och det påminner om mina egna barndoms känslor. Och minnen från förr knackar på.

    Jag var ett mycket blygt och känsligt barn. Ansågs vara ”annorlunda” i de vuxnas ögon, och jag blev ständigt ”vägd i Den Grymma Jämförelsens Vågskål” och ansågs ”vara alldeles på tok för lätt”. Och då tycktes det vara roligt att driva med mig.

    Hur många tårar grät jag inte över de vuxnas beteenden för att förlöjliga mig. Och jag minns fortfarande deras skratt efter att de hade skojat med mig; på för ett barn väldigt hårt sätt. Vad hade den lilla blyga flickan att sätta emot när de vuxna drev med henne? När hon inte visste vad som var sanning eller lögn? Skojade de eller menade de allvar? Hon visste inte. Det är svårt att urskilja skämt eller allvar när man är liten. Säkert menade man inget illa, men det är ingen förmildrande omständighet för att kunna bete sig så här mot ett litet barn.

    Många gånger blev jag sårad och tyckte att de vuxna svek, när de själva efteråt lätt förklarade att ”de bara hade skojat med mig”. Det borde jag ju ha begripit ansåg de och skrattade ännu mer under det att de menande skakade på sina huvuden. ”Vilket märkligt och besynnerlig liten tös! Och så känslig! Måste hon böla för allting?!”

    Men just då när det hände förstod man inte ”att det bara hade varit ett skämt”, och de känslor som då upplevdes satte djupa spår och ärren kan fortfarande kännas när man ”rör vid dem”. Ärr som aldrig går ur även om man genom åren har försökt att förlåta. Men glömmer, det gör man aldrig …

    Gilla

  3. När jag var liten fick vi ganska ofta fruktcocktail, men det fanns nästan aldrig några röda bär i burkarna. Men jag vet min mamma alltid pillade ut de röda bären till mig och min lillasyster.. Idag är fruktcocktail något jag helst inte äter.. men tänk vad bär kan ha för betydelse ändå. Små, men ändå inte…
    Jag tror att denna typen av minnen är de som kan göra oss lite klokare.. och kanske till lite ”bättre” (eller hur man nu ska säga) människor..

    Liked by 1 person

    • Ja, små saker kan ha stor betydelse, särskilt när man är liten. Äter inte heller fruktcocktail längre. Fick nog av det som liten.
      Håller med dig att man nog kan bli lite klokare när man tar sig tid att reflektera över sina minnen och erfarenheter. 🙂

      Gilla

  4. Först när jag läste det här minnet du har så kände jag inte att det var ett dåligt minne. Det kändes mer som att du berättade något som givit dig lärdom och erfarenhet. Men eftersom du blev så ledsen av hans sätt att lura dig med bären, och eftersom du inte kan glömma det, så har det uppenbart satt djupa spår i dig …
    Frågan är vad den här historien egentligen säger? Är den en enskild händelse, eller berättar den något om dina känslor för din far … generellt …
    Det har en viss betydelse för hur man ska tolka det här tycker jag.
    Jag tycker det gör skillnad om du över lag tyckte mycket bra om din pappa, och detta var enskilda händelser som avvek från hans normala sätt mot dig, jämfört med om besvikelsen var något ständigt återkommande som ingick i er relation … Besvikelsen behöver inte vara mindre för att det finns skiftande bakgrund, men jag tror det kan ge en del svar … om man nu har några frågor …
    Eftersom mina föräldrar aldrig verbalt förringade min intelligens – fast det finns andra metoder som åstadkommer samma sak – så kan jag bara jämföra känslan du beskriver med de tillfällen när jag fått veta att jag har haft fel, eller inte gjort rätt …
    Den förtvivlan jag kände vid sådana tillfällen var oerhörd. Därför tror jag att jag förstår hur du menar och vad du kände … och på vilket sätt det kan prägla en … Jag säger ”tror”, för det går inte att veta något säkert om andra människor …
    Jag tycker i alla fall att det är intressant hur du tydligt påvisar att din mamma inte gjorde som din pappa. Det säger också något …

    Jag minns också de där burkarna med cocktailbär. De röda var det väldigt få av, men mina föräldrar var åtminstone givmilda med dylikt. Hos oss var det en kamp om rättvisa mellan min bror och mig. Det var bara han och jag som fick de röda bären, och om det inte gick jämt upp kunde ingen av oss gå med på att en av oss två fick det sista. Om alternativet inte var att det delades i exakt lika delar så kunde vi gå med på att mamma fick det röda bäret som blev kvar … 😉

    Nej, snåla och öppet nedlåtande föräldrar hade jag inte. Däremot fick jag kämpa med annat. Martyrskap och bekräftelsebehov hos min mor, och min pappa som blev sjuk tidigt i våra liv, vilket förändrade hela vår situation …

    Ha en fortsatt bra vecka …

    Gilla

    • Självklart är det väldigt få av oss som har de perfekta föräldrarna och det kan man ju inte heller begära. Roligt att ni också fick de röda bären till efterrätt ibland. Skönt att dina föräldrar hanterade det på ett bättre sätt.
      Jag hade en bra relation med min pappa i övrigt. Det fanns bara två ”problem” med honom. Det ena var att han alltid tävlade med mig och aldrig någonsin lät mig vinna och det andra var att han inte ställde upp för mig i mina många konflikter med min mamma.
      Kanske är det just detta, att jag i övrigt tyckte så mycket om honom, som gör att de gånger han gjorde mig så ledsen kändes extra hårt? Min mamma slog mig ofta med ”matt-bankaren” och han såg tyst på… men det är en annan hstoria.

      Gilla

      • Jag gick tillbaka hit när jag idag läste ditt ev. tidsatta inlägg som återkopplade hit. Kom ihåg det och ville uppdatera vad det var jag svarade den första gången. Ser att du förmodligen svarat på min kommentar, men som en ny kommentar och inte som ett svar. Därför har jag missat det svaret.
        Min kommentar då kan jag skriva under på fortfarande, med den skillnaden att jag nu ser den här kommentaren från dig som förändrar tankarna en aning.

        Detta är ju förfärligt!!! Eftersom jag missat det här svaret så har jag aldrig uppfattat att din mamma slog dig! Du kanske har nämnt det, men jag har inte tagit det till mig på det sätt som jag gör nu. Verbal och mental aga kan vara nog så illa, men blir den också fysisk har man liksom överträtt alla förbjudna gränser som förälder.
        Och din pappas ignorans ser jag som nästan lika illa. 😦
        Med tanke på det du berättat tidigare så upplever jag att du hanterar ditt förhållande till din mamma på ett beundransvärt sätt. Just detta att hon fortsätter att göra dig illa då och då, men att du ändå inte ger upp … Du har min fulla respekt för detta …

        Hoppas att ni har det bra på semestern, du och ”kärbon” …
        Kram

        Liked by 1 person

  5. Han ville aldrig spela fia, ett tärningsspel där tärningen och slumpen avgöt vem som vinner.. Istället var det rävspel som gällde, ett strategispel där det gäller att som räv fånga fåren och som får att flytta sina spelpjäser på ett smart sätt så man kommer undan.
    Vem som vann? Naturligtvis vann han varje gång, det är lätt att som vuxen vinna över ett barn som är 5, 6 eller 7 år. Men inte var han nöjd med det, han var också tvungen att håna mig för att jag inte var smart nog att räkna ut hur jag skulle flytta pjäserna.

    Många år senare, i en annan tid och en annan värld, spelade vi kinaschack och han var åldig, sjuk och döende. Då vann jag. Men det fanns ingen triumf i det. Jag hade för länge sedan genomskådat hans rädsla för att bli omsprungen av sina barn som med tiden blev både smartare och mer välutbildade.
    Nej, jag glömmer inte. Men jag har förlåtit och gått vidare, vidare för att jag inte behöver rättfärdiga min existens med att vinna över den som är svagare, Jag har valt att våga blotta mina svagheter men också att tona ner mina styrkor när styrkorna kan såra en medmänniska mer än de kan glädja mig.

    Liked by 1 person

    • Så fint och så kloka ord. Stort tack.
      Vet inte om jag förlåtet eller inte förlåtet honom. Har inte tänkt i sådana termer. Helt klart är dock att minnet är starkt och finns kvar.
      När jag var 23 köpte jag en bil han aldrig haft råd med. Hämnd ? Revansch ? Nej det tror jag inte men det var av någon anledning mycket tillfredställande.

      Gilla

  6. det kanske är den här, egentligen ganska banala händelsen, som ligger till grund för din konflikskygghet? Dina andra poster handlar i stort sett om samma; rädslan att göra sig av med energitjyvar, beslutsamheten att vilja förändring. Jag tänkte på dig idag (jag tänkte också på Kraka) På min arbetsplats har det blivit så många saker som hopat sig som stjäl min energi att jag inte längre vill stanna kvar i företaget jag jobbat sen jag var tjugo år. Min 30åriga erfarenhet i yrket belönas med några hundralappar mer än en nyutbildad 20åring. Jag är frustrerad. Lika frustrerad som jag varit mot mitt x, ibland mot mina föräldrar, mot andra som behandlat mig respektlöst och nedlåtande. Jag låter det inte ske längre, jag tar på mig gummistövlarna och går därifrån. Jag söker nu nya jobb inom helt andra företag och vet att jag kommer må bra när jag slipper det som stjäl mitt syre. Varför gå omkring och känna sig trampad på när man kan göra annat. Man ska inte älta och gräma sig. Man ska må bra!

    Gilla

    • Jag förstår om du känner sorg över den situation du hamnat i på jobbet. Väldigt tråkigt när man älskar sitt arbete. Men du är stark och beslutsam och har förmågan att sätta tydligare gränser för dig själv än vad jag har. Eller kanske inte? Jag sätter också tydliga gränser, men tar inte konsekvenserna av överträdelserna förrän mitt sorgearbete är avslutat. Då går jag. Kanske är det vanligare att man först avslutar relationerna och sedan går in i sorgearbetet.
      Önskar dig all lycka med ditt beslut och är övertygad om att det kommer något väldigt bra av detta som får dig att må bra.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s