Dålig självkänsla, ett praktiskt exempel

Jag har varit skild i rätt många år nu och dejtat en hel del i förhoppningen om att hitta ”Kärleken” igen. Förra hösten träffade jag en kvinna som jag varit tillsammans med sedan dess. Hon jobbar natt och sover på dagarna. Jag jobbar dag och sover på nätterna. Ibland är hon ledig flera dagar i sträck och då har vi bäst chans att träffas. Oftast blir det på kvällar sådana dagar då hon inte ska jobba nästa natt. Vissa ”sådana lediga kvällar” väljer hon att göra annat än att träffa mig. Fullt förståeligt att hon också har andra intressen, vänner etc. Själv prioriterar jag att träffa henne de gånger hon kan, även om det för mig inkräktar på något annat. Det betyder att av de möjliga kvällar vi inte träffas så beror det nästan alltid på hennes prioriteringar. Skulle tro att vi träffas ca. 6-7 kvällar i månaden, vilket för mig är betydligt mindre än vad jag önskar.

Nu till mitt praktiska exempel. Denna vecka jobbar hon måndag/tisdag och fredag/lördag/söndag. Hon är ledig onsdag och torsdag då vi skulle kunna träffas. Fast den här veckan fyller min dotter år på torsdag så vi bestämde att bara träffas på onsdagen (idag). Igår meddelade hon oväntat att hon istället valde att ägna onsdagskvällen till en annan aktivitet som hon då uppenbarligen tyckte var viktigare än att träffa mig den här veckan. För mig känns det skitkonstigt eftersom jag aldrig skulle prioritera på det viset. Och det påverkar min självkänsla väldigt mycket.

Vi har pratat om detta många gånger sedan i höstas på olika sätt och periodvis har det varit bättre. Hon är generellt mycket dålig (enligt min standard) på att höra av sig mellan våra träffar. Det är jag som tar initiativet till telefonsamtal och sms minst 80% av tillfällena. Idag är en sådan dag då jag för en gångs skull valde att inte ringa. Hon har inte heller ringt. Och det påverkar också min självkänsla väldigt mycket.

Som alltid har jag svårt att själv bedöma vad som är normalt eller inte. Om jag förväntar mig för mycket eller inte. Om jag är realistisk eller inte och skriver därför här med förhoppningen att få lite input och perspektiv på mina funderingar och på ”min dåliga självkänsla”.

 

Tacksamhet, hur då?

Jag hade för några dagar sedan en intressant dialog med kittykitsch där hon lyfte fram att TACKSAMHET är en viktigt del av ett program som går ut på att man ska må bättre. Jag vill också må bättre, i alla fall vill jag känna mig lycklig. Har därför reflekterat över ordet tacksamhet och min egen relation till detta.

Min första tanke var att jag aldrig är tacksam. Varför skulle jag vara det? Vem ska jag vara tacksam emot? Gud, kyrkan, ödet, turen, föräldrarna, Big Bang, staten eller vem? Skulle inte tro det! Ska jag stå med mössan i hand och vara tacksam? Allt jag har i mitt liv har jag själv ordnat. Ibland har det skett i samarbete med andra där vi givet och taget för bådas (allas) bästa. Det har varit ett utbyte av olika ”nyttigheter” som varit till alla inblandades fördel. Alltså inget att vara tacksam över. Ska jag vara tacksam för att jag eller mina barn är friska, att vi har mat på bordet och tak över huvudet? Vem i så fall ska jag vara tacksam emot? 

Efter att ha funderat lite till har jag dock kommit fram till att jag ibland varit tacksam. Det kan hända (någon ytterst sällsynt gång) när någon okänd människa osjälviskt gör någonting för mig utan att förvänta sig något tillbaka och utan att ta betalt för det. Då kanske det kan finnas skäl att vara glad (tacksam) men förmodligen gör dessa personer detta för att de själva ska må bättre och därmed är det ett utbyte av nyttigheter. Men så klart att jag ändå blir tacksam över detta.

Jag inser, när jag läser igenom min text, hur cynisk och kanske bitter jag låter men kan ändå inte se hur jag ska kunna känna mig mer tacksam. Vet inte heller mot vem eller vad jag ska känna mig tacksam. Är förstås ibland avundsjuk på dem som känner glädje, lycka och tacksamhet. ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” sa Jesus i en bergspredikan. Jo tack !

Har tappat känslan

De senaste två månaderna har varit helt galna på massor av olika sätt. Förutom att min (fd) arbetsgivare inte betalt någon lön sedan i mars så har mycket annat varit ganska bra. Har startat ett nytt företag där jag jobbat mellan 18.00-02.00 de flesta kvällar, minst 5 dagar i veckan. Jag har genom olika åtgärder i princip helt löst alla ekonomiska bekymmer för lång tid. Jag har gjort boken till min dotters artonårsdag, som förresten kom idag och är jättefin. Jag har på de flesta sätt kommit igenom den här perioden på ett bra sätt och saker börjar normaliseras (haha, låter som ett skämt). Ändå känns det verkligen inte bra. Har helt tappat känslan och jag känner en smygande olust omsluta mig. Något är fel och jag känner mig både ledsen och utmattad. Ska ta ledigt några dagar och resa bort, men det känns inte alls så roligt som när jag bokade resan. Förstår inte riktigt varför jag känner så här när det egentligen borde vara tvärtom. Livet är inte perfekt på något sätt, men det är inte längre så illa som det varit. Jag borde vara lycklig och glad… men så är det inte.

Tacksam för reflektioner, råd och synpunkter.

En bok till min kära dotter

Timmen är sen men flitens lampa lyser ännu. Anledningen är att jag sitter och skriver på min yngsta dotters Artonårsbok.

Jag skriver en bok på ca. 100 sidor, som också är fylld med hundratals bilder, till mig kära dotter som snart fyller 18 år. Presenten ska bli denna bok. Hennes äldre syskon har också fått en speciell bok när de fyllde arton år och det har varit väldigt uppskattade presenter.

I boken samlar jag alla viktiga händelser från hennes födsel fram till påskfirandet för några veckor sedan. Där finns de flesta högtider, alla resor, skolstart, examen, utflykter, hennes första simtag, hennes husdjur, första karusell, glädjeämnen, släktingar och vänner. Allt samlat på samma ställe illustrerat med massor av bilder.

Så nu skannar jag in gamla bilder och skriver texter… Måste bli klar inom en vecka för att boken ska hinna tryckas i tid. Jobbigt? Javisst ! Men oändligt trevligt att igen återuppleva allt underbart vi tidigare upplevt tillsammans.

Promenad i skön miljö

I går var jag på promenad i skog och mark för första gången på länge. Det var till en början kallt och blåsigt. Det haglade faktiskt också några minuter. Sedan tittade solen fram och det var ganska skönt trots att det var långt under 10 C. För några månader sedan skulle jag varit helt slut efter en sådan vandring upp och ner för berg, över stock och sten, men nu kändes det helt ok. Måste ha fått bättre kondition av någon anledning. 😉