Tankar i midsommarnatten

Tänker på alla dem som avskyr storhelger där deras ensamhet känns starkare och tyngre. Det individualistiska samhället har verkligen inte bara fördelar. Att förverkliga sig själv till varje pris för att maximera sin egen livskvalitet är inte alltid beundransvärt. Vi har så många möjligheter, så många val att göra, men så lite tid att vi måste välja bort det som inte är ”roligt” för stunden eller känns ”viktigt” just nu. Ofta väljs relationer bort för några timmar på gymmet, framför datorn, teven eller något annat. Ju ekonomiskt rikare samhälle, ju mer individualistiska och oberoende blir dess invånare. Att välja sin väg, sin karriär, sin hobby, sin träning och sitt liv på bekostnad av det gemensamma är numera så självklart för de flesta att de inte längre funderar över konsekvenserna. Relationer med dem man tycker om eller med dem som man skulle kunna tycka mycket om ifall man gav relationen en chans, blir något man plockar fram ur byrålådan när det passar. Först och främst kommer den egna kortsiktiga tillfredsställelsen. Likt kvartalskapitalistiska koncerner väljer många individer ständigt den kortsiktiga vinsten i sina egna liv. Det är synd… så himla synd.

Mamma bestämmer… har jag ett eget liv?

Min mamma bor ensam i ett för henne alldeles för stort hus med trädgård. Hon är ensam och orkar inte sköta om det. Jag bor på en annan planet, både i fysiskt avstånd och tanken. Jag pratar på telefon med henne varje vecka men besöker henne ganska sällan. Senast jag var där var i november då jag tog en veckas ledighet för att åka dit och vara med henne. Vi kommer inte särskilt bra överens eftersom hon är alldeles för dominant och vill att allt ska vara på hennes sätt. Tidigare har det funnits perioder på flera år då vi knappast pratat med varandra alls men sedan några år ringer jag varje vecka. Jag gör det för min egen skull för att jag kommit underfund med att jag då mår bättre. Det var några år sedan som jag fyllde 50 år och länge sedan hon fyllde 70 år. Ofta när vi pratas vid på telefon anklagar hon mig för att besöka henne för sällan och inte hjälpa henne som jag borde göra. Hon vill inte besöka mig eller att jag tar med mig någon när jag besöker henne, exempelvis några av hennes barnbarn.

Senast när vi talades vid berättade hon att hennes grannar tycker att det är ”så konstigt” att jag inte kommer oftare och hjälper henne. (Ingen tänker på att jag kanske har ett eget liv med barn, arbete (nå ja) och andra intressen eller att jag om jag har en vecka ledigt föredrar att göra andra saker). Ibland (ganska ofta) får jag dåligt samvete och känner mig villrådig. Det hade varit annorlunda om jag kunde åka dit med mina barn eller varför inte med min särbo. Då hade det funnits möjligheter att göra någonting trevlig tillsammans men så är det inte. Hon vill att jag ska ägna henne 100 % av tiden och uppmärksamheten i minst en vecka per besök. Sist när jag var där en hel vecka klagade hon på att det var för kort tid. Själv var jag nära att resa därifrån redan den andra dagen.

Nu närmar sig sommaren och kravet på ett nytt veckobesök växer. Min särbo har erbjudet sig att följa med (och till och med bo på hotell) om det skulle underlätta. Fin tanke men förstås helt oacceptabelt. Har förstås ännu inte tagit upp detta med mamma men känner inte att detta skulle ligga i mitt intresse. Så, mammas uttalade och outtalade, vilja bestämmer över mina tankar och jag undrar om och när jag ska få ett eget liv.

Om jag kommer att åka och hälsa på henne (med eller utan barn eller särbo) får bli ett senare beslut.