Mamma bestämmer… har jag ett eget liv?

Min mamma bor ensam i ett för henne alldeles för stort hus med trädgård. Hon är ensam och orkar inte sköta om det. Jag bor på en annan planet, både i fysiskt avstånd och tanken. Jag pratar på telefon med henne varje vecka men besöker henne ganska sällan. Senast jag var där var i november då jag tog en veckas ledighet för att åka dit och vara med henne. Vi kommer inte särskilt bra överens eftersom hon är alldeles för dominant och vill att allt ska vara på hennes sätt. Tidigare har det funnits perioder på flera år då vi knappast pratat med varandra alls men sedan några år ringer jag varje vecka. Jag gör det för min egen skull för att jag kommit underfund med att jag då mår bättre. Det var några år sedan som jag fyllde 50 år och länge sedan hon fyllde 70 år. Ofta när vi pratas vid på telefon anklagar hon mig för att besöka henne för sällan och inte hjälpa henne som jag borde göra. Hon vill inte besöka mig eller att jag tar med mig någon när jag besöker henne, exempelvis några av hennes barnbarn.

Senast när vi talades vid berättade hon att hennes grannar tycker att det är ”så konstigt” att jag inte kommer oftare och hjälper henne. (Ingen tänker på att jag kanske har ett eget liv med barn, arbete (nå ja) och andra intressen eller att jag om jag har en vecka ledigt föredrar att göra andra saker). Ibland (ganska ofta) får jag dåligt samvete och känner mig villrådig. Det hade varit annorlunda om jag kunde åka dit med mina barn eller varför inte med min särbo. Då hade det funnits möjligheter att göra någonting trevlig tillsammans men så är det inte. Hon vill att jag ska ägna henne 100 % av tiden och uppmärksamheten i minst en vecka per besök. Sist när jag var där en hel vecka klagade hon på att det var för kort tid. Själv var jag nära att resa därifrån redan den andra dagen.

Nu närmar sig sommaren och kravet på ett nytt veckobesök växer. Min särbo har erbjudet sig att följa med (och till och med bo på hotell) om det skulle underlätta. Fin tanke men förstås helt oacceptabelt. Har förstås ännu inte tagit upp detta med mamma men känner inte att detta skulle ligga i mitt intresse. Så, mammas uttalade och outtalade, vilja bestämmer över mina tankar och jag undrar om och när jag ska få ett eget liv.

Om jag kommer att åka och hälsa på henne (med eller utan barn eller särbo) får bli ett senare beslut.

Annonser

13 thoughts on “Mamma bestämmer… har jag ett eget liv?

  1. Ping: Grattis lilla mamma | I skuggan av Arvid och Lydia

  2. Ping: Vad ska mamma säga nu då | I skuggan av Arvid och Lydia

  3. Nu har jag sökt lite om din mamma, och hittat en hel del. Jag har också en mycket knepig uppväxt och ser att du redan fått många tips och råd och igenkännande kommentarer. Och för att göra det hela ännu rörigare så kommer jag med mitt eget tips, att du hade kunnat bli hjälpt av terapi, har du provat det? Precis som du skriver så rår du inte för hur hon är, och du kan aldrig förändra henne… Ni ”pojkar” är säkert mycket snällare än vi ”flickor” mot sina föräldrar, jag har klarat mig mycket tack vare sund ilska. Men mina föräldrar spelar mycket liten roll i mitt liv idag, förutom att de har format mig från början förstås (tyvärr). Jag får känslan att du mår rätt dåligt i din relation med din mamma även idag, har jag rätt? Mvh

    Gilla

  4. Tror att många känner igen sig i din berättelse.
    Modigt av dig att skriva det här rakt ut.
    Man måste inte älska sina föräldrar, ta hand om dem livet ut.
    Om det vore så enkelt att den kravlösa kärleken alltid följde med modersmjölken… men så är det ju inte.
    Ändå vill man ju ha en bra relation till sina föräldrar, på något sätt slippa bittra ord, för en dag ska vi ju alla dö. Men enkelt är det inte.
    Slutar här, för annars blir det en roman 🙂

    Liked by 1 person

  5. Jag känner igen mycket av det du skriver. Ändå känns min mammas tyngande martyrskap fjärran nu när jag lagt så mycket energi på att minnas endast det goda.
    Jag är glad över att jag kan sörja henne, och inte bara känna lättnad … Jag minns att det ofta var väldigt tungt att umgås med min mamma, men det är inte det som dominerar nu när hon inte finns längre … Visst var hon martyr, men det var inte det enda hon var.
    Redan innan hon gick bort bestämde mig för att bara fokusera på de goda minnena och känslorna från min barndom, från den tid när min mamma var styrkan och tryggheten i tillvaron. Jag vägrade låta hennes sjukdomsår prägla mina minnen …

    Som barn till gamla, och kanske sjuka, föräldrar är det svårt att inte ha samvetskval. Det är en börda, som blir större när man har föräldrar som inte tvekar att belasta ens samvete. Att vara mitt i livet, i kläm mellan barn och föräldrar … det är det tuffaste jag varit med om …
    Ärligt talat vet jag inte hur jag orkade …

    Hoppas att du tar dig igenom det här så smärtfritt som möjligt, och hoppas att du lyckas skjuta er dåliga kommunikation åt sidan, för är det något som är hemskt så är det när de där stingen av längtan till ett slut gör sig hörda … För är det något man vill i detta så är det ju att älska sina föräldrar, vare sig det är görligt eller ej … men ibland, i mina värsta stunder, kände jag det förbjudna. Det man inte ens vill uttala … och det gör oerhört ont …

    Gilla

    • Tror på flera sätt att det är klokt att fokusera på de goda minnena som du gör. Livet blir säkert lättare då.
      Jag har många goda minnen från mina mor- och farföräldrar. De var alla fantastiska och kärleksfulla människor. Jag har också många goda minnen från barndomen med min pappa men inte ens när jag tänker efter, som nu, kan jag komma ihåg någonting särskilt positivt med min mamma. En gång när jag var 17 år så följde hon med mig till sjukhuset när jag brutit båda käkbenen. Det var visserligen snällt av henne men särskilt positivt… jag vet inte. Tror att det var enda gången i barndomen som hon gjorde något för mig men det kan förstås vara fel.

      Hela mitt vuxna liv har vi haft en mycket frostig relation tills för ca 5-6 år sedan. Då kom jag till insikten att det som hänt har hänt och kan inte göras ogjort. Jag började tycka synd om henne för hennes oförmåga att ha en bra relation med mig (och många andra) och bestämde mig för att ha en relation med henne baserat på nuet. Jag har inte förlåtit henne (om det nu ska behövas) men jag har ansträngt mig för att relationen ska fungera och jag pratar aldrig med henne om det som varit, bara om nuet. Det fungerar ganska bra och vi kan stundtals ha en helt ok relation. Förutsättningen för detta är att jag aldrig går i diskussion med henne om någonting, bara lyssnar håller med eller är tyst om jag inte håller med.

      För min egen del föredrar jag denna typ av relation med henne än att inte ha någon kontakt alls. Det är kanske konstigt men så fungerar jag.

      Gilla

  6. Min spontana reaktion igår när jag läste det du skrivit första gången var: Vilken förfärlig människa!
    Kanske får man inte skriva så om någons mamma, men sanningen är att hon beter sig på ett oacceptabelt sätt. Ett sätt som ingen vuxen har rätt att bete sig på. Det hjälper inte att hon är din mamma.
    Precis som Helene skriver så finns det en orsak, kanske fler orsaker, till att din mamma är så här. Det är bra att fundera och reflektera över dem, inte minst för att hitta en nyckel till dig själv och din bristande självkänsla.
    Men samtidigt tror jag att du måste sätta ner foten, tala om vad som gäller om hon vill träffa dig. Som vuxen har man rätt att bestämma över sitt eget liv och det gäller även i relationen vuxen-vuxet barn. Din mamma respekterar dig ju inte! Men samtidigt har du ansvar för att du låter det ske.

    Gilla

    • Min mamma kommer aldrig att ändra på sitt beteende. Det är som det är. Jag vill ha kontakt med henne ändå. Träffar henne gärna också, men helst bara en dag åt gången. Sedan behöver jag en paus. Att åka dit med någon annan skulle göra det lättare på ett sätt. Men risken är förstås stor att jag skulle få skämmas.

      Gilla

      • Om du insett att din mammas beteende inte går att ändra och du trots det ändå väljer att ha kontakt med henne och att besöka henne så är det ju inte hennes uttalade och outtalade vilja som bestämmer över dina tankar? Då väljer du ju själv. Jag tänkte skriva att du inte kan ändra på din mamma men du kan ändra på dig själv. Här har du ju redan tagit ett beslut som du motiverar på flera sätt, så frågan om när du ska få ett eget liv där inte mamma bestämmer finns egentligen inte, rent objektivt. Förlåt om jag låter burdus här men vill få dig att se det från en utomstående och mera konkret vinkel.

        Gilla

        • Tycker inte du låter burdus… 🙂
          Så klart jag ändå blir påverkad av henne vilket ju märks genom att jag skriver här. Vill ju träffa henne, men på mina villkor. När det nu inte går så blir jag väldigt tveksam hur jag ska göra, hennes villkor eller inte alls. Båda alternativen känns dåliga för mig.

          Gilla

  7. Det här är ett forum där jag tror att du kommer få ökad förståelse för varför din mamma är som hon är och hur det har format dig. Du är helt anonym där och genom att läsa och skriva och diskutera med andra som har samma erfarenheter kommer du att få ökad insikt och kanske bättre verktyg att jobba på självkänslan: http://vuxnabarn.nu/forum/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s