Tankar i midsommarnatten

Tänker på alla dem som avskyr storhelger där deras ensamhet känns starkare och tyngre. Det individualistiska samhället har verkligen inte bara fördelar. Att förverkliga sig själv till varje pris för att maximera sin egen livskvalitet är inte alltid beundransvärt. Vi har så många möjligheter, så många val att göra, men så lite tid att vi måste välja bort det som inte är ”roligt” för stunden eller känns ”viktigt” just nu. Ofta väljs relationer bort för några timmar på gymmet, framför datorn, teven eller något annat. Ju ekonomiskt rikare samhälle, ju mer individualistiska och oberoende blir dess invånare. Att välja sin väg, sin karriär, sin hobby, sin träning och sitt liv på bekostnad av det gemensamma är numera så självklart för de flesta att de inte längre funderar över konsekvenserna. Relationer med dem man tycker om eller med dem som man skulle kunna tycka mycket om ifall man gav relationen en chans, blir något man plockar fram ur byrålådan när det passar. Först och främst kommer den egna kortsiktiga tillfredsställelsen. Likt kvartalskapitalistiska koncerner väljer många individer ständigt den kortsiktiga vinsten i sina egna liv. Det är synd… så himla synd.

Annonser

17 thoughts on “Tankar i midsommarnatten

  1. Ping: Många tänker bara på sig själva | I skuggan av Arvid och Lydia

  2. Dina reflektiva tankar en midsommarnatt är fina,eftertänksamma – och jag ser inte spår av ”kritik” av andras val och det behövs inga försvar heller som jag ser det. I bland är det gott att tänka i sådan banor- det är ju en objektiv iakttagelse med en gnutta subjektiv/ personlig känsla så klart.
    :

    Liked by 1 person

  3. Hoppla hoppla! Det här var intressant … 😛
    Fantastiska reaktioner på ditt inlägg. De gör mig lite förbryllad bara …?
    Jag läste inlägget och reagerade på flera olika sätt. Kände att jag förstod vad det var du ville säga och att det nog kan stämma ibland, men som vanligt finns det mer än ett sätt att tolka tillvaron … 😉
    Jag både håller med och inte håller med så en mer djuplodande kommentar än så här får du inte från mig … hehe

    Gilla

    • Det behövs inga djupa kommentarer. Blir glad att du läser och skriver något… 🙂

      Förstår att du blir förbryllad av reaktionerna jag fått. Tror att de beror på de livsval Helene och Kraka gjort. Då känns det förmodligen obekvämt för dem när någon indirekt har tankar om alternativa synsätt och andra livsval. Båda är fantastiska människor vilket jag vet genom att ha följt dem båda under 7 år. Självklart var mitt inlägg helt fokuserat på mig själv och vad jag tycker och känner men det är klart att människor med andra perspektiv och erfarenheter kan tycka att jag har fel.

      Gilla

      • Jag tror att jag är rätt så tråkig för jag har sällan fasta åsikter om något. Men det kanske är för att jag inte vill se saker i svart och vitt. Det begränsar, anser jag, och kan på sitt sätt vara en åsikt jag ändå står för … 😉
        Ha en bra dag 😀

        Gilla

  4. Jag vet inte varför jag försvarar mig och mina livsval så hårt. Men erkänner att jag känner mig provocerad av ditt inlägg. Kanske för att när jag en gång i tiden hade en särbo i sthlm som jag vägrade flytta till framförallt för att min son gick före så ansåg du att min syn/inställning till kärleksrelationer var fel. Du ansåg att kärleken alltid skulle gå först vilket den ju också gjorde för mig, dvs kärleken till mina barn Kanske blir jag provocerad av att din besvikelse och bitterhet mot människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet lyser så starkt igenom i det du skriver. Varför jag inte kan hålla med dig om någonting undrar du också, jag har verkligen rannsakat mig själv och tänkt igenom det du skrivit men nej, jag kan inte förlika mig med den bild du målar upp av att vi här i Sverige skulle vara mera egoistiska än i fattiga länder.
    Jag har precis kommit in efter att ha hjälpt min granntant på 80+ att klippa gräset. Självklart gör jag det utan att begära någonting i gengäld. Häromnatten fick jag en present av min bästa vän och kollega. En blomma och en chokladask med ett kort där hon skrivit en mkt fin och personlig text om hur hon uppskattade vår vänskap och hur värdefull jag var för henne.
    Jag skänker pengar varje månad till olika organisationer mestadels till djur och naturskyddsorganisationer iofs men jag är djurvän och för mig är djur lika mkt värda som människor och min uppfattning är att om man inte är djurvän så är man heller ingen människovän.
    Jag pratar med människor hela tiden på mitt jobb, jag engagerar mig ibland mer än jag har både tid och betalt för, just för att jag tycker om människor och för att jag bryr mig. Jag har varit frivillig i ett antal krisgrupper då olyckor inträffat och människor jag inte känner har fått ringa mig mitt i natten och fått prata av sig och detta har jag gjort utan att ta ett öre i betalt. De människor jag känner och umgås med är alla hjälpsamma, vänliga och ibland riktiga änglar. Ingen människa är en ö och vi behöver varandra. Så är det här och så är det i hela världen. Nu har jag ju inte rest runt så mkt i världen men jag har många vänner med utländskt ursprung och om jag måste vara kategorisk, vilket jag egentligen inte vill, så visst har du en poäng i att dessa ibland har en tendens att lättare få kontakt med. Nu är jag lite kräsen med vilka jag väljer att ha i min innersta krets, eller snarare har jag stor integritet så jag blir inte bästa vän med alla efter en sekund och bjuder hem dem på fika. Men visst kan jag prata med alla.
    Angående de thailändska kvinnorna och deras sugardaddys så må det vara hur det vill med deras syn på svanska mäns snällhet. Jag tror knappast min grannes fru som är en lite thatjej på 25 år gifte sig med honom; en slibbig gubbe på 60+ med ölkagge och flint av kärlek. Möjligtvis är han snäll, vi kan ju alltid hoppas att han är det, men är det kärlek? Min undran var hur dessa män innerst inne kunde nedlåta sig till att välja något annat än att bli älskade på riktigt. Inte om de blev valda för att de var snälla och hade stor plånbok.
    Hursomhelst har jag, trots att jag gör ”karriär” som du väljer att kalla det, en stark familjesammanhållning, många väletablerade vänskapsrelationer, ett stort nätverk av människor och ingen av dem tycker jag kan kallas egoistisk.
    Så nej, i min värld känner jag inte igen din beskrivning av samhället eller dess innevånare men som Kraka säger; din värld kan ju vara helt annorlunda där du befinner dig eller så har du bara träffat fel människor. Ha nu en trevlig söndag trots att regnet öser ner.

    Gilla

    • Tack för att du tar dig tid att formulera dina tankar….

      Jag vet genom att ha läst dig att du på massor av sätt är ett undantag från det jag beskriver. Du har kämpat och lyckats med din familj på ett beundransvärt sätt och du har all anledning att vara både stolt och nöjd med detta. Att välja kärleken till sitt barn före kärleken till en man i en annan stad är förstås också det enda rimliga. Jag skulle själv aldrig gjort någonting annat. Tror att du vet att jag skilde mig från kvinnan från latinamerika efter 6 år pga hennes allt sämre relation med mina då fortfarande ganska små barn. Det blev självklart och är ingenting jag någonsin ångrat.

      De thailändska kvinnorna eller deras sätt att resonera vet jag ingenting om och avstår därför att kommentera detta. Det jag vet är dock att den ”allmänna” uppfattning som förmedlas av svenska medier och som många svenska kvinnor har bara är en bråkdel av den sanning som man behöver för att på riktigt kunna ha en objektiv uppfattning. Lite konstigt är dock att du med din feministiska världsuppfattning inte anser att en man på 60 år med mage kan vara värd att älskas eller att en thailändsk kvinna på 25 år kan vara värd att älskas av en svensk man.

      Du välkomnar tydligen bara integration om den inte har med kärlek att göra eller rättar sagt kärlek som du själv inte förstår eller kan acceptera.

      Gilla

  5. Tack Kraka för du läst så många gånger, funderat och skrivit ett så briljant svar på mitt inlägg. Jag kan inte se några som helst konstigheter i ditt resonemang eller något annat att argumentera kring baserat på dina erfarenheter och din verklighet. Sett från din horisont kan jag bara hålla med dig.

    Så, jag försöker förklara vad jag menar…

    Om vi börjar med den individuella kvartalskapitalismen. Dvs. det kortsiktiga tänkandet för att främja personliga intressen (vilket då blir på bekostnad av relationer) så trodde jag inte att min uppfattning var kontroversiell. Som du vet har jag spenderat en längre tid i ett latinamerikanskt land och där på nära håll sett hur man hanterar sina relationer och sin egen tid. Där hinner en förvärvsarbetande man eller kvinna besöka sin föräldrar 2-3 gånger i veckan. De har dessutom tid för sina grannar och de spenderar helgerna med barn, släkt och vänner. De pratar med folk på bussen, i snabbköpet, på stranden och var helst de möter någon. De är hjälpsamma och delar gärna med sig av allt de har inklusive sn tid. Detta är för dem inte någon uppoffring utan en fullständigt naturlig del av livet. Dessutom upplever jag dem som gladare och lyckligare än de flesta jag möter i Sverige.

    En annan infallsvinkel på detta läste jag på…
    http://princessepingis.spotlife.se/2014/04/13/fattig-men-anda-rik/

    Men det går ut på samma sak. Människor med mindre pengar prioriterar relationer medan människor med mer pengar, som i Sverige, oftast prioriterar sin självständighet och sina personliga intressen framför att ha nära relationer. De senaste 30 åren har diskussionen i Sverige ofta handlat om att man kan ha ALLT. Staten ska ta hand om det man inte inte själv hinner som dagis, fritis och åldringsvård medan man själv jobbar ihjäl sig för att betala skatt.
    (Hur väl (illa) man sedan hanterar dessa skattepengar är en annan diskussion.) Detta har resulterat i att många dubbelarbetar eller trippelarbetar för att leva upp till idealbilden… att kunna få ALLT, karriär, familj, vänner, fritid, resor, självförverkligande osv. Denna drömbild är förstås rent nonsens och fullständigt omöjligt, vilket många nuförtiden upptäckt efter att ha gått in i de flesta väggar som finns. Man kan inte ha allt, man måste prioritera och alltför många prioriterar bort relationer.

    För att flytta tillbaka diskussionen till mikronivå så läste ett inlägg på familjeliv som på ett annat sätt beskriver det jag menar. http://www.familjeliv.se/forum/thread/69112336-hur-mycket-tid-ska-man-spendera-tillsammans-som-familj

    De har en liknande situation som jag själv hade när jag var gift… och den relationen ledde till skilsmässa. Tiden tillsammans försvann och kärleken med den. Det var tråkigt, mycket tråkigt.

    Du beskriver din situation inom vården och jag förstår, eller tror att jag förstår hur du har det. Mycket tid går åt till arbete och mycket tid till återhämtning för att orka vidare. Man måste förstås inte ha en kärleksrelation i vuxen ålder, efter skilsmässan, men om man vill det så tycker jag att det är mysigt att somna och vakna tillsammans, att äta frukost tillsammans och att tillsammans göra roliga saker, umgås med vänner och familj och att ibland kunna resa tillsammans. Rimligen borde detta, om man så prioriterar, vara lättare när det inte finns småbarn inblandade. Jag vill inte vara ”en man i byrån” som plockas fram när det passar.

    Det är detta mitt inlägg handlar om. Kärlek, förtroende och en livslång relation tillsammans.

    Kanske är jag och mina åsikter som en dinusarie på väg att dö ut. Uppenbarligen delas min syn av allt färre och det känns tråkigt för mig. Inser att de flesta resonerar som du gör när det kommer till kärleksrelationer men för mig känns det ledsamt.

    Gilla

    • Ursäkta mig men vad är detta för svammel, som vi säger i norrland- att vi bara är ute efter rikedom och status och att fattiga människor är lyckligare. Jag kan som landstingsanställd bara svara för mig själv men jag är övertygad om att Kraka håller med: Ett vårdjobb väljer man inte för att bli rik, ursäkta mig att jag skrattar ihjäl mig lite här men jag tjänar 25 000 i månaden före skatt och det är efter trettio år i firman. Skulle jag vara ute efter snabba cash så skulle jag bytt bana för länge sen. Jag klagar inte, jag har ett fint hem, kan äta oxfile ibland, kan resa utomlands någon gång om året och jag har med mina egna surt ihoppslitna pengar försörjt och uppfostrat två barn och det är jag jävligt stolt över. Att vi skulle vara olyckliga här i Sverige är faktiskt inte sant:http://www.expressen.se/halsoliv/svenskarna-ar-nast-lyckligast-i-varlden/
      Att folk i ett latinamerikanskt land pratar med folk på stranden beror nog mera på deras kultur än att de är fattiga. Att de har tid att besöka sina föräldrar två gånger i veckan är väl inget speciellt, jag besöker min mamma nästan varje dag och jag jobbar 90% Jag har aldrig någonsin funderat på att välja mellan mitt uppehälle (mitt jobb, mitt leverbröd) eller en relation. Vill jag ha en relation så kan jag det och om det tagit slut så har det haft helt andra orsaker än att någon av oss jobbade eller ”ville ha allt” Jag vill inte ha allt, i så fall skulle jag ha gift mig med nån rik knös oh blivit lyxhustru 😉
      Jag prioriterar kärlek, förälskelse och gemensamma upplevelser när jag är kär i någon, inte om han är fattig eller rik. Däremot skulle jag nog ha svårt att träffa någon som exempelvis lever på socialbidrag då jag varken har lust eller pengar nog för att försörja en vuxen person till. Att vi här i Sverige delar med oss genom höga skatter är bra för därigenom får min son och alla i hans och liknande situationer möjlighet att leva ett anständigt och värdigt liv. Att inte vilja betala skatt är väldigt egoistiskt. Tycker jag!

      Gilla

      • Som du vet, så vet jag en del om ditt liv genom att jag följt dina inlägg och kommentarer under många år.

        För mig är du helt fantastisk och jag beundrar dig väldigt mycket. På alla sätt, inte bara för hur du kämpat för att ordna ett bra liv för dig själv och dina barn eller för hur allmänt klok och förnuftig du är, utan kanske främst för att jag uppfattar dig som en genuin, ärligt och god medmänniska. 😉

        Lite konstigt att jag inte får ett endaste medhåll från dig eller Kraka på någon av mina funderingar i detta inlägg. Det finns ingenting jag skriver som någon av er håller med om. Det är nästan som om ni uppfattar det jag skriver som någon form av kritik mot ert eget sätt att leva eller prioritera. Så är det naturligtvis inte. Jag utgår helt ifrån mina egna funderingar och min egen (gammalmodiga) idealism.

        Vill också lägga till att de människor jag träffat framförallt i Latinamerika förefaller mindre stressade, mindre upptagna och gladare än de flesta jag träffat i Sverige.

        Dessutom har jag ingenting emot att betala skatt så länge pengarna används på ett sätt som jag sympatiserar med, exempelvis till skola, vård och omsorg.

        Gilla

    • Det finns givetvis inget kontroversiellt med att ha drömmar. Men ditt svar gör mig inte klarare över hur du tänker, eller jo, hur du tänker förstår jag ju. Men jag känner inte alls igen den bild du målar upp. Även jag har rest i världen, i ungefär 35 länder, och visst är det mycket som är annorlunda jämfört med vårt samhälle. Men jag delar inte helt din romatiserade bild av att fattiga människor är lyckligare. Däremot har du rätt i att den som är fattig är mer beroende av andras välvilja.
      Jag delar heller inte din uppfattning om de snälla svenska männen som hittar fruar i främmande land och tar med dem hem till Sverige. Visst några är snälla, men många är det inte och det finns det polisstatistik på. Inte alltid helt officiella uppgifter, men väl så talande. Vi ser också en hel del av denna fruimports baksidor i vården.

      I min vardagstillvaro hälsar de flesta på sina föräldrar ofta, många hjälper sina föräldrar flera gånger i veckan. Ja, till och med dagligen ibland. Jag har också vänner som hjälper andra, grannar och äldre vänner med att handla och städa.
      Umgås med vänner och/eller grannar gör de flesta jag känner. Man hälsar och pratar en stund när man ses ute på gården. I min bostadsrättsförening är vi 543 lägenheter, så självklart känner jag bara ett fåtal. Men jag pratar med en handfull grannar.

      De allra flesta jag känner gör en massa volontära insatser i föreningar, politik och kyrka. Jag har mina vänner inom föreningslivet och jag kan inte precis påstå att det är av egoism man sitter och förprotokoll som ska renskrivas hemma, håller koll på ekonomin och skriver ekonomiska rapporter eller sitter med hela helger på olika seminarier och är påläst och engagerad. Man tar helt enkelt sitt ansvar för det gemensamma.
      Tänk alla hockey- och fotbollsmorsorna som varje helg under säsongen dels skjutsar, dels bakar till caféverksamheten och sedan står där och säljer. Hela deras lediga helger går åt till just det gemensamma, det gemensamma med barnen och med klubben. Mina vänner är oftast antingen vårdfolk eller lärare och de har en inte obetydlig arbetsbörda i veckorna mellan dessa helegr.
      Några av mina vänner ägnar sig åt välgörenhet, säljer på loppisar för att få in pengar till behövande. Några går med bössor för Amnesty, Röda Korset oc hliknande. Kort sagt: svenskar är väldigt engagerade och aktiva i föreningslivet. Men inte alla. Några kurar med sina familjer och har sitt fredagsmys. Dit är singlar aldrig välkomna, liksom heller inte till alla dessa parmiddagar.
      Men det gör inget! För vi som är engagerade har våra vänner på plats, vi hittar våra partners där och kanske har de ungefär lika drömmar. För det är ingen självklarhet att man hittar någoon som är kongruent, någon som passar in i det liv man har. Precis som man själv kanske inte passar in till fullo. Men man kan bygga något ändå.

      Du har ju själv tidigare berättat om dina besök hos din mamma, att hon inte vill ha besök av din nya flickvän. Det kan jag i visst mått först, det är svårare att förstå att hon onte vill träffa sina barnbarn. Men hon väljer så. Precis som massor av människor faktiskt inte vill ha det där umgänget med sina barns ”nya”, eller med hans/hennes gamla vänner. Det handlar inte om egoism. I ännu mindre grad handlar det om hur mycket man har på lönekontot.
      När man levt ett antal decennier har man hunnit hitta sin väg och vet vad man vill och vilka människor man vill ha i sitt liv. Man vet också vad som är viktigt i livet.

      Jag har ett flertal exempel på väl fungerande särboförhållanden. Man har sitt eget hem och ses när man är ledig. Man reser tillsammans, delar sina tankar och drömmar. Vissa av mina vänner har varit särbon i mer än 30 år och har sina respektive hem i olika länder. Ändå får de det att fungera. Kanske just för att de satsar på kvalitetstid tillsammans och har insett att kärlken inte är beroende av att man delar alla delar av vardagen. Man måste inte ha samma tvättsäck, inte samma storstädning och inte samma morgonstress då man blir irriterad för att man är sen och den andre är i duschen för länge. Men som särbo delar man många saker, att vara särbo är ett sätt att leva tillsmmans. Det är inte samma sak som att ”bara” vara ihop.

      Jag har förstått att du vill ha ett förhållande, en familj, sär man lever hela livet tillsammans. Då måste du nog vara väldigt tydlig med det när du söker partner. För det är få vuxna som söker just det. Men fler män än kvinnor. (Enligt statistik och artiklar jag läst i ämnet)

      Självklart vill nog de flesta av oss inte avstå från kärleksrelationer. Men det är skillnad på vad vi kallar kärleksrelation. Där måste man också vara tydlig och se till att den man tänkt sig verkligen menar samma sak och vill att relationen ska utmynna i samma sak. Man kan aldrig omvända någon som är övertygad om att särbo är det man vill vara till att vilja vara sambo. Möjligen kan man få lite halvhjärtade svar att ”vi får se hur dte blir”. Jag har själv sagt sådant till påstridiga män i mitt liv. För att jag inte orkat ta diskussionen en gång till.

      När jag säger att jag inte vill tjafsa med män om arbetstider, aktiviteter och vänner menar jag inte att jag valt bort relationer. Jag menar att jag insett att jag ska gräva där jag står. Precis som jag hittar mina vänner i mina vardagsrelationer hittar jag också presumtiva pojkvänner där. Men, som jag sagt tidigare, är det mycket som ska stämma för att det ska bli en hållbar relation för framtiden. Men särboskapet i sig är inget hinder – liksom sammanboende inte är någon garanti.

      Vad är det som hindrar dig från att leva ditt liv på det sätt du önskar? Det är väl knappast att du har för mycket pengar? Vad gör att du inte kan umgås med grannarna? Att du inte kan träffa vänner och släkt?
      Det där med tid är något relativt. Jag har massor att göra, just för att jag lägger fritiden på att umgås med alla dessa människor i olika föreningssammanhang. Men jag dricker kaffe, vin, åter och reser med vänner också. Det handlar om att prioritera. För de flesta av oss jobbar inte som mannen i exemplet från Familjeliv. Det är ett extremexempel – om han nu verkligen måste jobba så för att få ihop det. Kanske är svaret så enkelt som att han är borta för att slippa familjen. Jag känner flera sådana exempel. Att bo ihop är ingen garanti för att ett förhållande är lyckligare.

      Jag vill gärna diskutera mer runt det här. Det tog lite tid för mig att komma med ett svar, del sför att vi hade mycket på jobbet dels för att jag ville tänka. Mest det senare ska erkännas.

      Hoppas du får en bra helg nu, en som stämmer med dina önskningar och mål i livet.
      Kram

      Gilla

      • Jag vill bara förtydliga att jag på intet sätt förringar din upplevelse av hur världen ser ut. Troligen ser den ut så som du upplever den – där du är. Men din värld och din upplevelse är inte min. Det är säkert en enorm skillnad att bo i en förort som Husby jjämfört med där du bor, en stor skillnad på hur människor lever och använder sin tid. Eller? Jag vet inte, kanske har du bara valt att ha fel människor runt dig…

        Gilla

  6. Även jag har läst ditt inlägg många gånger om sen du skrev det utan att riktigt förstå vad du menar. Jag förstår så pass att du blev besviken att sitta ensam på midsommarafton. Nu har jag ju ingen aning om orsaken men jag som har samma yrke som Kraka jobbade natten mellan fredag-lördag och natten mellan lördag-söndag. Jag har jobbat i vården sen jag var 20 år och är rätt van vid det nu, det är en del av det liv jag valt att jobba storhelger. Det sög rätt rejält när jag var yngre men numera kan jag till och med uppskatta det jag gör, känna att jag gör en insats, något nyttigt när andra sitter och häver i sig nubbar . Det kanske inte är ”roligare” än att träffa sin partner som du uttrycker det, men jag, Kraka och alla andra tusentals inom vård och omsorg har inget val. En storhelg är väldigt sårbar personalmässigt och blir någon sjuk kommer inte en ersättare frivilligt att rycka in. Då måste chefen beordra ut någon, detta innebär att du som anställd är tvungen att jobba oavsett vad du planerat, annars kan du bli uppsagd.
    Jobba måste man som Kraka skriver för att betala räkningar och äta mat varje dag. Men det är också lite mer än så för de flesta. Det innebär att man känner sig som en del i en verksamhet, en viktig pusselbit och det betyder en del för självkänslan och livskvaliteten. Att du funderar i termer som att välja ”roligare” saker än att träffa sin partner gör mig också förvirrad. Hur menar du, är det tråkigt att träffa sin partner ska man väl inte ens vara tillsammans? Vi lever i ett modernt samhälle där- tack och lov- kvinnor inte längre behöver en man för sin försörjning eller överlevnad. Kvinnor är självständiga och gör som de vill. En man träffar man inte för några andra orsaker än för att det är just underbart, roligt och berikande. Jag skulle aldrig fortsätta träffa en man om jag kände att allt annat var roligare, för det finns ingen vits med det.
    Jag tänker på alla de män som åker till Thailand och skaffar en fru. Jag har ofta undrat hur dessa män kan nöja sig med att ha en kvinna som de innerst inne vet inte älskar dem på riktigt utan endast känner sig tvingade att vara tillsammans med honom för att få råd att försörja sig och sin familj. Vari finns tillfredställelsen i det för dessa män? Vem vill ha en partner som känner ett tvång att träffas, som känner dåligt samvete och väljer bort sina vänner, familj, sin träning och sina intressen för att mannen vill det? Det är inte kärlek för mig. För mig är kärlek att respektera varandra, att stötta varandra och att känna lycka i att vara tillsammans.
    Jag undrar vad du egentligen menar med dina rader, är du emot att din särbo jobbar?
    Är det det yttersta beviset på kärlek att säga upp sig från jobbet för att överlåta sig i dina händer? Nej, så naiv och världsfrånvänd tror jag inte att du är.
    Vill du att hon ska sluta träffa sina vänner och sluta träna? Vad är det egentligen du vill, att ni ska leva på luft i en grotta och isolera er från resten av världen? Jag fattar inte riktigt.
    Om hon nu hela tiden kategoriskt väljer bort dig så kanske hon faktiskt inte tycker det är så ”roligt” att träffa dig och då är ni väl inte menade för varandra helt enkelt. För det ska vara roligt att träffas. Det ska inte vara ett tvång. Som det står i Bibeln: Första Korintierbrevet 13:4-7

    Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

    Liked by 1 person

    • Jag beundrar alla dem som är beredda att arbeta på obekväma tider för att hjälpa andra. Det är på inget sätt det som mitt inlägg handlar om. Det handlar inte heller om att jag var ensam på midsommarafton, även om mitt inlägg skrevs då, eftersom jag är fullt medveten om att detta händer när man är tillsammans med någon inom vården och detta är helt ok med mig. Det finns många andra fördelar istället, så det är inget problem. 🙂

      Förklarade i svaret till Kraka vad jag menar, så jag upprepar det inte igen.

      Ditt instick om svenska män/thialändska kvinnor tar jag gärna upp vid ett annat tillfälle. Det är verkligen intressant. (Jag vet ingenting om Thailändska kvinnor men har träffat en del kvinnor från ”fattigare” länder och vet hur många resonerar. Många män i sådana länder slåss, super och är otrogna. Svenska män är kända för att vara snälla och omhändertagande. Detta gör att svenska män ofta är väldigt populära i sådana länder, men som sagt är detta en annan diskussion).

      Gilla

  7. Nu har jag läst det du skriver minst tjugo gånger och jag förstår fortfarande inte vad det är du skriver.
    Vad i alla sina dagar är det för val du menar? Vad är det vi väljer bort som inte är ”roligt”? Vad är det för kortsiktig tillfredställelse du menar?
    I min värld, och jag tror nog att det är de flestas värld även om ekonomiska förutsättningarna kan skilja en del. Men inte på det sätt som du antyder, att det är den som har det gott ställt som väljer bort relationer och gemenskap.
    Jag, liksom i stort sett alla jag känner, jobbar (det du kallar väljer karriären) för att betala hyra, mat och annat som behövs för ett normalt liv. För att försörja sig behöver man oftast jobba heltid. Själv har jag turen att klara mig på 80%, i alla fall tidvis.
    I vården jobbar vi ofta skift, inte heller det något prioriterat påhitt för att vi är egoister. Vården är en verksamhet som pågår 24 timmar per dygn, 365 dagar om året. Helger, storhelger samma lika. Inte alltid så roligt att torka bajs och spyor medan familj och vänner äter julskinka, delar klapparna under granen eller dansar runt midsommarstången. Men det är en del av yrket och man biter ihop. Ofta jagas man av arbetsgivaren för att ta extrapass, speciellt helgpass.

    Vården är tung, både psykiskt och fysiskt. Allt fler patienter väger en bra bit över 100 kilo och vi ska vända och lyfta dem, ibland åtskilliga gånger under ett arbetspass. För att orka behöver man vara rejält tränad, helst gå på gymmet minst två till tre gånger i veckan. Helst ännu fler gånger.
    Socialstyrelsen har dessutom pålagt oss en skyldighet att vara up-to-date med ny forskning, läsa facktidsskrifter och hålla oss à jour med den egna specialitetens nyheter. Tyvärr har samma socialstyrelse inte ålagt vår arbetsgivare någon skyldighet att tillse att vi kan förkovra oss på arbetstid, vilket innebär att åtskilliga timmar per månad går åt av vår fritid.

    När man är mycket ung och omogen är det vanligt att man ger vännerna på båten då man hittar en ny kärlek, men med tiden mognar man och inser att det är en dålig strategi. Den som i vår ålder slutar träffa sina vänner på grund av en ny kärleksrelation har inte mycket för att komma krypande tillbaka när kärleken tagit slut. Man har helt enkelt lärt sig, ofta den hårda vägen, att vänskap ska man vara rädd om. Antingen kan man, med tiden integrera sin nya kärlek i vänkretsen eller så fortsätter man umgås med sina gamla vänner var för sig.

    Det går inte att jämföra livet då man träffas medan man pluggar, på väg ut i livet, med hur det är att träffas i medelåldern. Som medleålders har man redan ett etablerat liv. Man får helt enkelt hitta gemensamma nämnare i livet och bygga en gemensam plattform samtidigt som man måste acceptera att båda har ett eget liv också. Man har barn, vänner, åtaganden, kanske åldriga föräldrar och släktingar som behöver hjälp. Det handlar inte alltid om att välja något som är roligare än att träffa sin nya kärlek. Men att skolka från jobbet, säga upp sig, skippa vänner och sina barn är knappast, skulle vilja säga aldrig, någon bra idé.

    ”Att välja sin väg, sin karriär, sin hobby, sin träning och sitt liv på bekostnad av det gemensamma är numera så självklart för de flesta att de inte längre funderar över konsekvenserna” skriver du. Jag skulle vilja att du utvecklar vad du menar? Vägen, karriären, hobbyn, träningen och livet är, enligt mitt sätt att se, redan valda när man träffas i mitten av livet. Grejen är att hitta någon där man delar vissa av dessa saker, gemenasamma intressen, gemensamma mål, värderingar.

    Själv har jag för länge sedan tröttnat på konflikterna kring mina arbetstider. Jag väljer inte mitt schema, men jag har valt mitt yrke en gång i tiden. Och som jag sa tidigare så är det mitt arbete/karriär som ger mig tak över huvudet och mat på bordet.
    Jag har för länge sedan slutat tjafsa med karlar som inte förstår att det inte är mitt val att jobba julafton, påsk och midsommar.
    Däremot har jag aldrig stött på att en man stör sig på min träning, kanske för att det handlar om något som pågår en eller ett par timmar i taget. Jag kan ofta träna redan på eftermiddagen. Mina hobbies är ofta just den gemensamma nämnaren i våra liv. Men det räcker naturligtvis inte för att leva tillsammans. Men måste man ha ett gemensamt hem? Måste man dela allt hela tiden? Mitt svar på det är nej. Ska man inte skaffa gemensamma barn finns ingen anledning att ha ett gemensamt hushåll. Det finns faktiskt massor av tid att umgås om man väljer bort hushållsjobbet, tvätten och vardagsadministrationen. Hittar man inte den tiden, den gemensakpen, är man troligen inte rätt för varann. Så tänker jag.Hur tänker du? Hur tänker ni andra?

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s