Min frihet, din frihet, vems frihet

Många vurmar för sin frihet, inte minst jag själv men hur är det egentligen?

När någon tar sig friheter i det offentliga rummet så är det alltid på någon annans bekostnad. När min frihet ökar så minskar din frihet osv.

När någon demonstrerar för sina åsikter så tar andra sig friheten att demonstrera emot dem. Båda hävdar att de har friheten att göra som de vill.

När någon tar sig friheten att gå utan bikini på stranden så begränsar de andras frihet att slippa se det.

När några på en fotbollsmatch tar sig friheten att skrika könsord och hata motståndarna medan andras frihet att njuta av matchen begränsas.

När någon släpper väder i en kö så tar de sig en frihet som samtidigt innebär en inskränkning av någon annans frihet.

När någon på en konsert själv sjunger med högt och tydligt minskar det någon annans frihet att slippa höra falsksången på raden bakom.

När någon tar med sig skrikande barn på en restaurang (jag har själv gjort det) så minskar man friheten för dem som vill äta i lugn och ro.

När någon tar sig friheten att ringa i en kyrkklocka så minskar friheten för den som inte vill höra kyrkklockor. När någon har böneutrop från en moské minskar friheten för dem som inte vill lyssna på böneutrop osv.

När någon tar sig en frihet så minskar samtidigt andras friheter. Därför kan man, enligt min mening, inte helt självklart ta sig dessa friheter. Det är alltför egoistiskt och hänsynslöst. Tycker att det talas alltför mycket om att vi har ”rätten” att göra som vi vill, att vi har friheten att också störa andra i det offentliga rummet. Tycker att detta blir mer och mer problematiskt för varje år som går. Ska alltid de som skriker högst, de som vill mest eller de som är minst empatiska/mest hänsynslösa få sin frihet på andras bekostnad? Kanske är det dags att fundera på hur vi kan vara fria utan att samtidigt minska andras frihet?

 

 

 

Annonser

Sällan känner jag mig så fri

Jag älskar att spela golf och sällan känner jag mig så fri som när jag spenderar några timmar på golfbanan. Har lite svårt att förklara varför, men kanske handlar det om kombinationen av att vara i naturen samtidigt som jag har en uppgift att lösa, (mitt nästa slag), som helt är beroende av min egen förmåga. Dessutom vet jag direkt om jag löst uppgiften bra eller dåligt. Har jag löst den bra så njuter jag fullt ut och om jag misslyckats så får jag direkt en ny chans att göra det bättre.

Det låter kanske konstigt för någon som inte spelar själv, men för mig är det en fantastisk upplevelse. ”Bättre en dålig dag på golfbanan än en bra dag på jobbet”.