Barn i Latinska familjer är lyckligast

Frågan om vilka familjer som är lyckligast har diskuterats i denna blogg tidigare, mest på känsla, utan vetenskapligt underlag. Jag tycker att familjesammanhållningen generellt sätt är dålig i Sverige och har erfarenheter från flera andra kulturer där jag upplever sammanhållningen och lyckan i familjerna som bättre.

Om man vill titta på detta ur ett mer vetenskapligt perspektiv så finns det många svårigheter för att de index som mäter ”lycka” tar med faktorer som ekonomi mm, vilket gör det svårt att bryta ur graden av lycka som bara har med familjen att göra. Däremot finns det vetenskapliga studier på hur lyckliga barn är i olika länder och kulturer och dessa resultat ligger närmare det som jag vill lyfta fram, familjen, gemenskapen och graden av lyckan där.

Barnen som undersökts är 6-12 år och viktigast för deras lycka är: 1. Tid med familjen (föräldrar, syskon, mor-och farföräldrar och kusiner) 2. Vänner 3. Leka

De 3 länder som har lyckligast barn är alla latinska, Mexico, Brasilien och Spanien, precis som jag trodde. Latinska familjer är lyckligast. Jag har sett det med egna ögon på nära håll.

Undersökningen visar också att i USA är barn till vita föräldrar minst lyckliga och barn till ”African americans” lyckligast. Detta var nytt för mig men ligger helt i linje med vad man kan vänta sig. Latinska och Afrikansk/amerikanska barn är lyckligare än barn till vita föräldrar.

Resultatet av undersökningen kan läsas här.

Det finns så klart många lyckliga barn i Sverige också, många familjer som fungerar bra och många som håller ihop men väldigt många göra det inte. Det skulle vara intressant att ta reda på varför !

Annonser

17 thoughts on “Barn i Latinska familjer är lyckligast

  1. Vilken intressant diskussion! Själv jobbar jag med barn och jag tror helt och fullt på att det finns lyckligare barn och olyckligare barn. Mina iakttagelser har inget med ovan nämnda undersökning att göra, men så här tänker jag:
    – Efter att ha bott utomlands ( USA, ursprungligen kommer jag från Finland.) i halva mitt liv, kan jag helt lugnt konstatera att ALLA länder har sådant som ät bra och dåligt. Inga länder är perfekta!
    – Latinfamiljer har ( helt generellt sätt) en helt annan familjesammanhållning än vad vi vita har. De håller ihop ( ofta) i storfamiljer, där far och morföräldrar ofta bor med kärnfamiljen. Religion, moral och omvärnande av den egna kulturen är viktig. Barnen prioriteras och respekteras, men väntas också hjälpa till i hemmet.
    – USA är ett klassamhälle, helt klart. Många svarta amerikaner förtjänar mindre än vad de vita gör, har inte lika höga utbildning som de vita osv. Ofta är stressen hög i familjerna, skolgång och läxläsning är svår att prioritera för barnen, när föräldrarna ofta behöver koncentrera sig på att jobba hårt och försörja sina barn. Att svarta barn är lyckligare än vita förvånade mig. ( enligt undersökningen.)
    – Skilsmässa är alldeles för accepterat! Folk skiljer sig till vänster och höger och ingen verkar reagera nämnvärt på det. USA är ett konservativt samhälle där äktenskapet är mera accepterat än samboendet, men skilsmässor är hur vanliga som helst. Barn flyttar från mammans hem en vecka och till pappans hem därpå följande vecka. Kärnfamiljen prioriteras knappas hos den vita befolkningen längre. Dessutom tror jag att det här med prestationer har blivit så viktigt. Man skall vara den perfekta familjen med skola, tusen olika aktiviter på kvällarna och hålla igång. Och så skall det serveras ekologiskt odlade grönsaker och alltid hemgjord mat och hela köret. Föräldrarna stressar och det reflekteras på barnen.
    Nu är ju detta då helt generellt iakttaget. Det finns ju alltid undantag till alla situationer, familjer, barn etc, etc. Och nej, det finns massor med bra förmåner i Norden, men det finns mycket som är mindre bra också. Precis som i USA, eller Kanada, eller Australien osv, osv…

    Liked by 1 person

    • Intressant att du också observerat att familjesammanhållningen är bättre i Latinska familjer än i många andra kulturer. Vet inte varför detta uppfattas som kontroversiellt i andra kommentarer. Tror också, som du skriver, att skilsmässor är en negativ orsak och bidrar till mindre lycka hos många ”västerlänningar”. Latinska familjer skiljer sig också i hög utsträckning men där tvingas inte barnen att pendla mellan föräldrarna utan har kvar ”hela familjen/släkten” som tidigare, vilket säkert gör dem lyckligare. Papporna brukar ändå finnas kvar i utkanten och tillgången på farföräldrarna och kusinerna på pappans sida finns också ofta kvar. Personligen tror jag att detta gör barn i Latinska familjer lyckligare.

      Liked by 1 person

  2. För att förtydliga ytterligare innan du läser och tolkar fel; jag säger inte att den latinska kulturen är sämre än den svenska. Det är bara olika och vad som tilltalar en mest är en smaksak.
    Jag säger inte att det är bättre i Sverige, jag säger att jag vet att det finns skilnader.
    Men jag tror inte att familjerna i latinamerikanska länder är lyckligare än oss på grund av hur de lever med sina familjer. Jag tror inte heller att vi här i Sverige är lyckligare eller olyckligare på grund av hur vi lever med våra familjer. Jag tror att familjer som bråkar- i alla länder- har problem av olika slag; missbruk, empatistörningar, svek, misshandel och annat.
    (När jag bodde i Gällivare så tyckte jag att det var ENORMT störande att folk bara öppnade dörren och steg in hos mig. Jag blev förbannad varenda gång. Norrlänningar är lite lika latinamerikaner i sitt sätt att umgås)

    Gilla

  3. BTW så stod det i det om studien som läkartidningen hänvisade till att bland vuxna amerikaner så var det de svarta amerikanerna som upplevde minst lycka och detta har naturligtvis inte med hudfärgen i sig att göra utan att svarta amerikaner är överrepresenterade när det gäller dålig utbildning, arbetslöshet och utanförskap. Olyckliga föräldrar men deras barn är lyckligare än sina vita kompisar? Nej, Lyckliga föräldrar har lyckliga barn och vice versa.

    Gilla

    • Nej, studien jag hänvisar till visar att barn till Afroamerikaner är lyckligare än barn till vita amerikaner. (Vilket egentligen är delvis är OT från det mitt inlägg egentligen handlar om). Kan du bara inte ta in att svenskar inte är bäst på allt. Det finns andra sätt att ta hand om sina familjer som gör att barnen och alla andra i familjen känner sig lyckligare. Du kan väl inte på allvar hävda att det bara finns ETT sätt att skapa lycka och sammanhållning i familjen?

      Gilla

      • Sverige får gärna vara sämst i världen på allt, jag tycker bara att hela din diskussion är konstig. Jag hänvisade till en undersökning där man sett en signifikans mellan bla svarta amerikaner och lägre lycka, och mellan vita amerikaner och högre lycka. Detta beror naturligtvis på de svarta amerikanernas lägre status på arbetsmarknad, det sociala arvet, sämre ekonomi osv. och tyckte det rimmade illa med ditt påstående att barn till svarta amerikaner var lyckligare än barn till vita amerikaner. Vad som är utan tvekan bevisat i alla undersökningar är att fattigdom ger lägre lycka och att arbete, demokrati, god ekonomi, sjukvård och så vidare ger högre lycka. Men eftersom du inte verkar bry dig om vad statistiken säger så struntar vi i det. Du vill alltså att vi ska diskutera varför svenskar är sämre på att hålla ihop familjen än vad latinamerikaner är, har jag fattat det så? Det här är ju bara en sak som du tycker, jag tycker inte så, dvs jag VET ingenting om det men jag TROR att det inte är nån skillnad från land till land, så tror jag och kan därför inte diskutera med dig om vad det beror på att svenskar är så dåliga på att hålla ihop familjen. Däremot kan jag diskutera varför vissa familjer- av vilken nationalitet som helst- får problem och blir dysfunktionella, för det vet jag en hel del om. Och ja, jag tycker att Sverige är bäst på mycket. Bland annat vårt trygghetssystem och säkerhet. Varför får jag inte tycka det, det är väl bra att man är nöjd, eller är det bättre att vara missnöjd? Allvarligt, jag fattar inte vad du är ute efter.

        Gilla

    • Det jag själv upplevt i svenska familjer/släkter är att man har ett stort avstånd till varandra. Vissa personer verkar inte så intresserade av att umgås med familj och släkt. Vissa föräldrar har dålig relation med sina barn och barnbarn, vissa syskon verkar inte bry sig så mycket om varandra. Många gamla sitter på olika boenden och får sällan besök osv. Personligen tycker jag att detta är tråkigt och sorgligt. Det gäller förstås inte alla men väldigt många.

      Hur går det till i andra länder?
      Har de samma avstånd som vi har till familjen eller tänker de annorlunda?

      Jag har själv på nära håll sett hur det fungerar i familjer med både latinskt och andra kulturella och religiösa ursprung, inte bara i Sverige utan i de länder de kommer ifrån eller där de bor. Mina erfarenheter från detta är att de håller ihop familjerna bättre än vad vi gör. De träffas oftare, de träffas över generationsgränserna, det hjälper varandra mera och de trivs med att umgås mer än vad vi verkar trivas med våra familjer och släktingar.
      De verkar dessutom gladare och lyckligare, de skrattar mera och de är mera öppna och välkomnade mot utomstående. Exempelvis blev jag i sydamerika, efter en dags bekantskap med någon i en sådan familj inbjuden att fira julafton med dem fast att de egentligen inte kände mig. Det var ca. 30 personer på deras firande, hela släkten behandlade mig med nyfikenhet, vänlighet och visade stor generositet. Jag har varit med om flera liknande händelser på andra platser. Jag tycker att jag vet att det är stor skillnad på familjer och släkter i Sverige och i flera andra länder. Det är inte konstigare än så.

      I min blogg beskriver jag detta fenomen och söker samtidigt förklaringar till varför det är på detta vis. Jag är också intresserad av vad vi eventuellt kan göra här i Sverige för att få förändringar i framtiden, om det nu är någonting vi önskar.

      Jag har i flera inlägg belyst detta från olika utgångspunkter eftersom det intresserar mig. När jag nu såg undersökningen som jag länkar till i mitt inlägg, så blev den en bekräftelse på det jag redan erfarit. Därför är den intressant i sammanhanget men inte på något sätt avgörande. Det som är viktigt är att diskutera sakfrågan, vad det beror på och vad som behöver ändras om vi vill få en närmare kontakt inom familjen/släkten.

      Gilla

      • Jag förstår hur du menar och jag ska försöka uttrycka mig så klart och tydligt som möjligt varför jag tycker att det är två olika frågor. Vi börjar med det första: Du har upplevt att folk i de länder har ett annat sätt, en annan personlighet än här i Sverige. Det har du helt rätt i. Även jag träffar dagligen människor från olika länder i mitt jobb och vet att det är så. Bättre eller sämre är upp till var och en att bedöma. I mitt jobb blir det ofta kulturkrockar på grund av detta men vi försöker bemöta det så empatiskt och tolerant det bara går. Det är inget konstigt alls med dina iakttagelser, de är helt korrekta. Vi är alltså olika i våra traditioner att uppföra oss och hur vi är sociala.
        Du tycker att detta mer öppna och latinska sätt att umgås passar dig bättre än det svenska och lite mer konventionella. Det säger jag heller ingenting om. Själv skulle jag ha svårt att anpassa mig till det, jag är alltför svensk och ”stel” har för mkt integritet antagligen för att vara bekväm med det, men det hör inte hit, var bara en parantes. Ok, det var det ena.
        Nu till det andra: Jag är helt överens med dig att olika nationaliteter har olika social kultur, vad som är ok och vad som inte är ok. Vad som är normalt här är inte normalt där osv. I de länder du talar om finns inget socialt skyddsnät, inga äldreboenden, därav får de gamla bo hemma hos familjen. Här i Sverige är det en omöjlighet eftersom vi jobbar. I latinska länder är kvinnorna hemma. Att man skiljer sig i högre grad här i Sverige beror på att kvinnorna inte behöver mannen som försörjare. Bra eller dåligt är upp till var och en att bedöma men jag tror inte att problemen i äktenskapet försvinner för att man är tvungen att stanna kvar i äktenskapet. Det finns många faktorer som spelar in.
        Men.
        Det här har ingenting med om familjerna är lyckligare här eller där att göra. Att de skrattar mera behöver inte betyda att de känner sig lyckligare. Att den gamla mormodern bor hemma behöver inte betyda att hon har det bättre eller att alla tycker att det är optimalt. Att våra gamla bor på boenden behöver inte heller alltid betyda att det är det bästa. Alla är inte lyckliga för att man bor ihop i en storfamilj, många gånger handlar det mest om att ekonomin inte tillåter annat. Däremot tror jag att det är lika vanligt att familjer är olyckliga och dysfunktionella överallt, oavsett om man bor många tillsammans eller bara mamma, pappa, barn. Oavsett om kvinnan jobbar eller är hemmafru, oavsett om de bjuder in främlingar på julafton eller inte. Jag tror att du bara tycker att deras sätt att leva tilltalar dig. Det är inte ett mått på hur stora problem de har eller inte har i sina familjer.
        Jag jobbar ju själv med människor från andra kulturer och har kommit dem närma. Jag har sett, precis som jag ser med svenska familjer, att man ofta har starka band men lika ofta som jag ser det hos svenska familjer så ser jag även i dessa familjer att man är oense, att man bråkar, tjafsar, är långsinta, förbannade på varandra osv. Så nej, kulturella skillnader i vårat sätt att vara sociala betyder inte per automatik högre eller mindre lycka. Vad som däremot räknas in är trygg ekonomi, demokrati, inkomst, utbildning, hälsa osv dvs allt som vi här i Sverige har i hög grad och därför förvånade det mig inte att vi år efter år kommer högst upp på lyckolistan när undersökningen görs om vilket land som har den lyckligaste befolkningen. Men det är ju en helt annan sak.

        Gilla

  4. Om du vill ha en diskussion vad det beror på att familjer i Sverige har svårt att hålla sams så får du nog ändå vända dig till de som tycker likaledes. För mig är en sådan grov generalisering enbart gjord efter ditt eget tyckande ungefär lika relevant som om jag skulle uppmana till en diskussion om varför min hund är gulligast av alla hundar.
    Vad jag menar är att så länge du inte kan hitta vetenskapliga bevis på ditt antagande så finns inget att diskutera och om du hittar vetenskapliga bevis så har du nog svaret på din fråga där i den undersökningen.
    För övrigt undrar jag varför du absolut måste jämföra olika nationaliteter, vad du är ute efter?

    Är du bara intresserad av att veta vad som gör att folk inte håller sams i familjer eller vad som utmärker en dysfunktionell familj så kan man ju diskutera det istället för att envisas med att det är värst i Sverige när det gäller familjesammanhållning. Men du har säkert svaren färdiga om varför svenska familjer bråkar mer än latinska så då behöver vi ju inte ens diskutera det, eller?
    Så, vad är din förklaring, att latinska kvinnor stannar hemma i större utsträckning och att familjen därför blir starkare på grund av det?

    Gilla

    • Oj, här tar du fram det tunga artilleriet.

      Kan jag inte problematisera den sorg som jag själv (och förmodligen många andra) känner när deras familjer/släkter inte har de relationer de önskar utan att framlägga vetenskapliga bevis?

      Jag har erfarenheter av att det fungerar annorlunda i andra kulturer och beskriver detta tillsammans med en studie jag hittat som stöder det jag anser.

      Ja, andra nationaliteter (kulturer) är BÄTTRE på vissa saker än vad svenskar är. Vad är konstigt med det? Tror du på fullt allvar att svenskar och den ”svenska modellen” är BÄST på allt?

      Gilla

      • Visst ska du reflektera över din sorg, men du behöver inte skylla det på en vilket land du bor i.
        Var kommer du med det?
        Och igen, jag tycker att just den svenska modellen är bäst. Det finns inget annat land jag skulle vilja bo i när det kommer till rättsäkerhet, vård och omsorg för min son, möjligtvis Norge eller Finland isåfall
        . Får jag fråga dig varför du verkar tycka så illa om allting?

        Gilla

  5. Var finns studien i sin helhet? Vem/vilka har gjort den? Vem är projektledare? Hur gjordes urvalet av informanter? Vilken vetenskaplig metod har man använt? Hur många informanter hade man och hur stort var bortfallet? Statistisk signifikans och vilken statistisk metod har man räknat fram den med?

    Gilla

    • Oj, inga kommentarer om mitt inlägg, bara ifrågasättande av studien. Får intrycket att du inte håller med om vad jag skriver/tycker. Allt är inte bäst i Sverige oavsett vad en del tycker. Dela gärna med dig av dina åsikter och erfarenheter. 🙂

      (Söker man vidare så får man svaret på dina frågor. Studien är gjord på 4.200 barn i 12 länder av oberoende undersökningsföretag.)

      Gilla

      • Jag ifrågasätter inte, jag ställer relevanta frågor om studien. Jag tycker inte att det är lätt att hitta svaren på mina frågor. Att ett oberoende undersökningsföretag gjort en studie betyder inte per se att den är vetenskaplig. Det finns tydliga, internationella regler för hur en vetenskaplig undersöknig ska se ut och utföras. Det görs en stor mängd undersökningar som inte är vetenskapliga men som lätt kan tas för vetenskap av den som inte är utbildad för att se skillnaden.

        Jag tror rent generellt att det finns lyckliga och olyckliga barn och vuxna i alla länder och att det överallt finns dysfunktionella familjer som sätter spår hos den som växt upp i en sådan familj.
        Jag känner många lyckliga, genomsvenska familjer, och även många familjer där man har ett ursprung av annan nationalitet, som inte är lyckliga. Ska man generalisera på det sätt du gör tycker jag att man ska ha mer ”på fötterna” än en undersökning av tveksam vetenskaplig kvalitet.

        Gilla

    • Så klart att finns både lyckliga och olyckliga familjer både i Sverige och i andra länder. Det är väl ingenting konstigt?

      Jag har skrivit mitt inlägg för att jag är intresserad av frågan om ”lycka”. Dessutom är jag intresserad av frågan ”familj”. Båda dessa frågor har funnits aktuella i mitt medvetande de senaste 15 åren och jag har observerat och erfarit mycket i dessa ämnen. Jag skulle kunna lista alla mina egna erfarenheter och observationer kring detta i de 9 år som jag levt i eller nära familjer från andra kulturer, men jag tror inte att det behövs. Jag tror att du vet, att jag vet vad jag pratar om. Därmed inte sagt att man behöver hålla med mig. Du eller andra kan ha egna upplevelser som pekar i annan riktning.

      Nu har jag hittat en studie som stöder det som jag själv sett och upplevt, vilken jag också länkar till. För mig är mina egna reflektioner viktigast och mest intressanta att diskutera, inte själva studien som sådan. Den är ju inte gjord av svenska Socialstyrelsen och projektledaren ”Anna Andersson”, men det är ändå en studie på 4.200 barn i 12 länder och visar intressanta resultat. Kanske tror du att hela studien är ett påhitt för att förminska den ”svenska modellen”? Jag tror inte det. Jag tror (vet) att det finns fundamentala skillnader i synen på familjen i olika kulturer som på många viktiga sätt skiljer sig från kulturen i Sverige de senaste 50 åren. Vissa saker kan man tycka är bra, andra kan man ogilla men man är blind om man inte ser skillnaderna.

      Jag skulle välkomna en diskussion om vad detta beror på, vilka vägval som gjort att det finns så många familjer/släkter med relationsproblem i Sverige och vad man/de kan göra som önskar en annan utveckling i framtiden.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s