Att läsa mellan raderna

Inte ens när man känner någon person väl, och träffas dagligen i det riktiga livet, är det alltid enkelt att förstå vad personen menar. Ofta finns det outtalade tankar, känslor och avsikter som man måste känna en person mycket väl för att uppfatta och förstå. Om personen dessutom använder ironi, sarkasm eller humor i sitt språkbruk kan det vara ännu svårare att förstå. Kommunikation är svårt och det är väl därför både den lilla och den stora världen ser ut som den gör. (OBS…ingen fråga utan min åsikt) (OBS… skrivit med ett leende utan ironi för att illustrera min poäng)

Att alltid förstå alla nyanser i någons texter i mail, sms, twitter, fb eller i en blogg, som man aldrig träffat, är ännu svårare, för att inte säga omöjligt. Särskilt svårt blir det om skribenten inte använder emojer. 🙂

Så, när man läser min blogg så är det mycket sannolikt att man då och då uppfattar mina texter på ett helt annat vis, än vad jag avsett när jag skrev dem. För mig är det naturligt och ingenting konstigt. Jag är som jag är och skriver som jag skriver. Jag väljer de ämnen jag vill skriva om och jag använder allvar, humor, ironi eller det som känns rätt för mig när jag skriver.

Om jag enbart skulle skriva texter som inte gick att missuppfatta, om jag skulle väga alla ord på guldvåg eller om jag skulle censurera mig själv, så skulle jag inte ha lust att skriva alls.

Så, betrakta mig som en person med självdistans och glimten i ögat, och försök läsa mina texter på samma vis. 😉

 

Ska man säga till

Funderar på en sak…

Snart så har jag födelsedag och min chef kommer upp från huvudkontoret några dagar som han brukar göra när vi har något viktigt att gå igenom. Nu råkar det vara så att han kommer på min födelsedag. Tror inte att han har koll på vilken dag det är för mig. Jag råkar dessutom veta att han också fyller år snart.

Antingen, så gör jag som jag tänker just nu och säger ingenting. Det känns mest naturligt. Sedan gratulerar jag förstås honom på hans dag om några veckor. Det som får mig att fundera är hur han eventuellt känner senare, om han kommer på att jag fyllt år. Risken kan ju finnas att han känner sig ”dum” som missat min dag och det vill jag förstås inte heller.

Hmmm…ett dilemma att hantera.

Vad tycker ni?