Kanske en roman 1(3)

Middag hos Senatorn

Jag publicerar här ett av kapitlen i boken jag nästan skrivit klart. Vi kommer in i handlingen på sidan 67 av totalt 280 sidor.

Daniel var fylld av ångest och skuldkänslor när han förberedde sig för att åka till senatorns hem. Det som tidigare varit relativt spännande och roligt kändes nu bara svåruthärdligt och påfrestande. Han skämdes för att han kommit till Filippinerna på falska premisser och för att han kysst en annan mans hustru. Han hade dåligt samvete för att han snart skulle besöka familjen Torres hem, med avsikten att skapa förtroende nog för sin egen person, så att senatorn skulle acceptera att hans fru kunde spendera mera tid med honom. Daniel kände sig rutten och omoralisk för att han åtrådde en kvinna som tillhörde någon annan. Han kände inte igen sitt eget beteende och han tyckte illa om den person han såg i spegeln när han för sista gången kontrollerade att han såg så bra ut som möjligt inför kvällen. Daniel var klädd i ett par ljusgrå sommarbyxor med matchande strumpor och bälte. Till det bar han en vit skjorta utan slips och en mörkblå klubblazer från Armani. På fötterna hade han ett par mörkblå italienska skinnskor med guldfärgat spänne från Morechi. Daniel älskade sina kvalitetskläder som fick honom att känna sig något tryggare inför kvällen. Fast känslorna av olust ville inte lämna honom. Han längtade efter en gin tonic, men avstod eftersom han inte ville lukta sprit. För hundrade gången tittade han på klockan. Det var dags nu. Avgörandet närmade sig. Skulle han klara av att göra ett trovärdigt intryck på senatorn eller skulle hans dolda motiv avslöjas ikväll och vad skulle konsekvenserna bli i så fall? Daniel tog presenten, vackert inslagen med Nordiska Kompaniets silverfärgade papper under armen och lämnade det eleganta hotellrummet.

Aquino väntade utanför hotellet med bilen och nickade kort mot Daniel när han fick syn på honom. Chauffören såg bister ut och Daniel kände det som om han var på väg mot sin egen avrättning.

Det var skymning och trafiken var fortfarande tät medan Mercedesen tyst gled fram längs den tiofiliga Epifanio de los Santos Avenue, som trafikeras av mer än 225 000 bilar per dygn. De var på väg söderut mot Pasay City och senatorns villa i en av de fashionablare delarna av Metro Manilla. Villaområdet var som en egen stadsdel omgärdat av höga murar med en uniformerad vakt vid infarten. Aquino bromsade försiktigt in framför den nedfällda gula bommen som vakten snabbt fällde upp när han kände igen chauffören och bilen. Daniel tittade ut genom fönstret och såg de stilfulla villorna, alla omgärdade av höga murar, ligga som ett pärlband efter varandra. Han såg några beväpnade vakter patrullera längs trottoarerna och förstod att de rika gjorde allt för att få bo i trygghet, i den annars så farliga staden. Han kände sig liten och obetydlig, som en inbrottstjuv som när som helst kunde bli avslöjad.

Några minuter senare bromsade Aquino in framför en stor tvåvåningsvilla i rött tegel. Han tryckte på en fjärrkontroll och den stora järngrinden öppnades långsamt. Bilen gled in genom grindarna som genast stängdes bakom dem, och körde fram till dubbelgarget där den stannade. Daniel väntade inte på att Aquino skulle öppna dörren utan klev snabbt ur bilen själv. Han tog ett djupt andetag av den varma och fuktiga kvällsluften, tittade sig omkring och såg Christine komma honom till mötes.

Hon var som vanligt bedårande vacker. I kväll hade hon på sig en lång axellös bomullsklänning i vitt med svarta och guldfärgade mönster på. Hon log mot Daniel som var alldeles torr i munnen av nervositet.

”Välkommen”, sa hon och skakade hans hand. ”Kom in! Ramon är inte hemma ännu.”

Christine visade in honom i biblioteket som hade bokhyllor i mahogny och som var fyllda av böcker från golv till tak. Mitt i rummet stod några klassiskt gröna engelska skinnmöbler. Fönsterluckorna var stängda och de mörkgröna sammetsgardinerna var fördragna. Enda belysningen var en liten bordslampa. Det luktade cigarrök och Daniel kände sig förflyttad till en annan värld som han helst inte ville befinna sig i. Han slog sig ner i en av skinnfåtöljerna och Christine frågade vad han ville ha att dricka.

”Gin tonic blir bra”, svarade han knappt hörbart, fortfarande med presenten i ett fast grepp.

Hon lämnade honom för att hämta drinken. Daniel kände sig om möjligt ännu mer bortkommen och orolig medan han väntade på att hon skulle komma tillbaka. Tankarna virvlade runt i hans huvud och han önskade att kvällen redan var över.

Christine kom tillbaka med drinken som Daniel genast började smutta av. Själv drack hon ett glas vatten.

”Ramon ringde nyss och sa att han blir lite sen”, sa Christine. Ska vi sätta oss i trädgården istället?”

”Gärna det”, svarade Daniel som med nöje lämnade det mörka och ogästvänliga biblioteket.

Han reste sig och de gick tillsammans in i det stora vardagsrummet och sedan ut genom glasdörrarna till ett stort uterum direkt i anslutning till trädgården. Rummet var fyllt av gröna växter och stora tunga trämöbler med ett runt bord i mitten. Daniel noterade att bordet hade plats för åtta personer. På ett annat bord stod en vit fågelbur med två små gröna burfåglar i. De satt tysta på samma pinne tätt intill varandra. På väggarna hängde några träskulpturer och en tavla med snidade träfigurer. Christine satte sig i en gungstol och Daniel slog sig ner i en svartmålad stol av trä med en vit sittdyna. Han tittade ut över den upplysta trädgården med alla dess växter och höga träd. Mitt i trädgården fanns en pool som också var upplyst.

Daniel lämnade över presenten till Christine som öppnade den och tackade så mycket. Hon sa att hon tyckte om vasen, men han kände att den inte över huvud taget passade in i deras hem. Han kände sig obekväm med situationen och han märkte att Christine kände på samma sätt.

”Det dröjer minst en timme innan Ramon kommer hem. Vill du ta ett dopp i poolen så länge?”

Daniel var beredd att göra vad som helst för att slippa sitta här och känna den pinsamma tystnaden.

”Jag har inga badbyxor med mig”, svarade han. ”Men det skulle vara skönt.”

”Du kan få låna ett par av Ramon. Det är inget problem.”

Innan Daniel han svara försvann Christine igen och kom snart tillbaka med ett par badbyxor och ett badlakan.

”Du kan byta om på toaletten där borta”, sa hon och pekade på ett litet vitt hus utan fönster. ”Är det ok om barnen kommer och badar med dig?”

”Självklart”, svarade Daniel. ”Jag badar gärna med barnen”.

Han gick bort till det lilla vita huset och bytte om. Det kändes minst sagt märkligt att sätta på sig senatorns badbyxor men nu var det för sent att ångra sig.

”Va fan gör jag här”, svor han högt för sig själv. ”Allt är bara så fruktansvärt fel.”

Daniel svepte badlakanet runt höfterna och gick ut till poolen. Han hörde glada rop från barnen inifrån villan och snart kom Reynaldo och Maricel utspringande i sina badkläder med Christine i släptåg. Hon presenterade dem och de hälsade på varandra. Barnen pratade flytande engelska liksom 98 % av Filippinernas övriga befolkning. Daniel hade läst att Filippinerna var världens tredje största engelskspråkiga land. Endast i USA och Indien fanns det fler som pratade engelska.

Barnen hoppade snabbt ner i poolen och Daniel följde efter. Han njöt när det svala vattnet sköljde över honom.

”Gud, så skönt”, utbrast han och slöt ögonen. ”Precis vad jag behövde”.

Christine gick tillbaka och satte sig i sin gungstol medan Daniel simmade några längder i poolen. Barnen ville leka med honom och de kastade boll med varandra en stund. Daniel tyckte att det var uppfriskande att bada och roligt att leka med barnen en ett litet tag. Det gjorde att han för en ögonblick kunde glömma allvaret och skaka av sig känslorna av olust och ångest inför mötet med senatorn. Men snart kom tankarna och känslorna tillbaka. Han hade svårt att förstå att han badade i senatorns pool, med hans badbyxor och lekte med hans barn. Några timmar tidigare hade han kysst senatorns fru och om några dagar kanske han skulle älska med henne. Det var obegripligt och förfärligt. Daniel förstod sig inte på sig själv. Var det sökandet efter kärleken eller efter äventyret som lett fram till detta? Våndan tog på nytt tag i honom, den här gången starkare. Den ville inte försvinna när han simmade några avslutande längder i poolen, innan han skakade vattnet hur håret och klev upp på de bruna granitplattorna.

”Kom tillbaka Tito Daniel”, ropade Maricel bedjande från poolen. ”Bada mera med oss”.

”Inte den här gången”, ropade Daniel tillbaka medan han torkade sig med badlakanet.

Christine kom fram till honom med det som var kvar av hans gin tonic.

”Du är fantastisk”, viskade hon. ”Det är underbart att se dig med barnen. Så enkelt och naturligt ni fick kontakt med varandra. Annars brukar de vara så blyga inför främmande människor.

”Barnen är jättefina. Inga problem alls”, replikerade Daniel och log mot henne.

”Förmodligen känner de hur mycket jag tycker om dig” sa Christine och log mot honom. ”Gå och byt om nu. Snart kommer Ramon hem och då äter vi direkt.”

När Daniel duschat och bytt om gick han tillbaka till uterummet och satte sig. Någon hade lagt en stor mörkblå filt över fågelburen. Varken Christine eller barnen syntes till. Matbordet var dukat och Daniel förmodade att maten snart skulle serveras. Han kunde tydligt känna hur det doftade från köket.

Några minuter senare kom Christine tillbaka med ett glas rött vin i handen.

”Vill du ha”, frågade hon Daniel, som tog emot det utsträckta glaset. ”Ramon har precis kommit hem, så vi äter om några minuter.”

Kokerskan började bära fram bröd och sallad. Christine satte sig vid matbordet och visade Daniel var han skulle sitta, några stolar ifrån henne, så att senatorn skulle kunna sitta emellan dem. Precis när Daniel satt sig kom senatorn. Daniel reste sig snabbt och de hälsade på varandra. Senatorn var klädd i ett par ljusa byxor och en lång vit bomullströja utan krage. På fötterna hade han ett par sandaler men inga strumpor.

”Välkommen till Filippinerna”, hälsade han och tittade Daniel rakt in i ögonen utan att vika med blicken. ”Jag hoppas att du ska trivas här.”

Daniel tittade tillbaka och log mot honom.

”Tack”, svarade han. ”Det kommer jag säkert att göra och tack för att ni bjudit hit mig ikväll.”

De satte sig och började äta av brödet och salladen.

”Så du är journalist och skriver om restauranger”, konstaterade senatorn med myndig stämma. ”Är det ett bra arbete?”

Frågan överraskade Daniel och fick honom att känna sig som på en anställningsintervju. Han kunde inte spåra någon ironi eller sarkasm i senatorns röst men kände sig ändå osäker på om frågan var en uppriktigt menad eller om den innehöll någon form av kritik.

”Ja det tycker jag”, svarade Daniel med mjuk stämma och ett leende på läpparna.

Han visste att han var bra på att få fram ett varmt leende, även under mycket pressande situationer. Han hade för några år sedan gått på en utbildning i kroppsspråk och fått lära sig betydelsen av de annars dolda signaler, som alla människor ständigt sänder ut. Kursen hade intresserat honom mycket, särskilt avsnittet om leende som den viktigaste signalen i all kommunikation. Han mindes att kursdeltagarna fått träna på att le i alla möjliga typer av sammanhang, särskilt i tillstånd när de kände obehag. Efteråt kände Daniel att det inte var svårt för honom att le, även om sammanhanget inte var någonting att vara glad åt.

”Jag skriver om sådant som jag tycker bäst om, god mat, goda viner och trevliga restauranger. Dessutom har jag förmånen att få göra detta i olika delar av världen. Så visst är det ett bra arbete”, förklarade Daniel.

”Jaha, och nu ska du skriva om min restaurang här i Manilla”, fortsatte senatorn och tittade Daniel i ögonen.

”Ja, men inte bara den”, replikerade Daniel. ”Jag har under en längre tid planerat att resa till Asien och skriva om olika restauranger. När jag träffade Christine och hon talade så varmt om Filippinerna och restaurang Vesuvius så föll det sig naturligt att resa hit först. Jag vet att det finns många bra och intressanta restauranger i ert land som mina läsare kommer att bli intresserade av. Senare tänker jag resa till Indonesien, Kina och Vietnam för att göra liknade reportage”.

Det var inte svårt för Daniel att ljuga när han väl kom igång. I vanliga fall var lögner någonting han avskydde som pesten, men nu visste han att framtiden hängde på hur väl han lyckades visa senatorn sin seriositet och övertyga honom om sin egen ofarlighet.

”Ligger alla de bästa restaurangerna i Manilla?” undrade Daniel och tittade på senatorn, som precis skulle svara när kokerskan kom inte med soppan.

De åt den sursöta grönsakssoppan under tystnad. Christine hade inte yttrat ett ord sedan de satt sig till bords. Daniel vågade knappast titta på henne, än mindre bjuda in henne i samtalet. Det verkade som att senatorn tyckte det var naturligt att hon var tyst och han gjorde heller ingen ansats att prata med henne.

När senatorn ätit upp de sista grönsakerna i sin soppskål och torkat sig om munnen med den vita linneservetten, vände han sig mot Daniel igen.

”Du ska veta att Filippinerna är förbaskat fint land. Det finns mycket att se och skriva om. Vi har mycket kultur, många fina golfbanor och mycket bra mat. Det vore synd om du bara besökte Manilla. Spelar du golf?”.

”Ja de gör jag så ofta jag hinner”, svarade Daniel, ”men mitt arbete och mina tre barn tar också mycket tid.

”Jag hinner inte spela med dig för jag är fullt upptagen med annat”, sa senatorn och fortsatte vänd mot Christine, ” men du kan väl ta honom till någon golfbana!”

”Vi tänkte åka till Pampanga i övermorgon för att besöka restaurangen på Mimosa”, svarade Christine. ”Där kan Daniel spela om han vill”.

”Bra”, replikerade senatorn bestämt och vände sig mot Daniel. ”Banan där är inte vad den har varit en gång, men Tiger Woods har varit och spelat där så den duger säkert åt dig också.”

Han skrattade åt sitt eget skämt och Daniel skrattade med. Kokerskan kom tillbaka och serverade kyckling i kokosmjölk med ris. De åt under tystnad och Daniel kände att han kunde slappna av mera nu. Maten var god och han tog för sig ordentligt. Senatorn hällde upp ett glas rött vin till sig själv och fyllde samtidigt på Daniels glas. Christine drack fortfarande vatten.

Efter måltiden fortsatte senatorn att ställa frågor om Daniels familj och arbete. Frågorna kändes inte bra och Daniel upplevde det mer som en utfrågning än som ett samtal. Ändå svarade han artigt så gott han kunde. Då och då stack han in en egen fråga av allmän karaktär, men kände då tydligt att senatorn själv inte ville ha några frågor. Christine var fortfarande tyst. Daniel kunde inte låta bli att känna en viss irritation över att hon inte deltog i samtalet. Han kände nu att allt ansvar låg på sina egna axlar.

Efter en stund reste sig senatorn och förklarade att middagen var över och att det var dags att säga god natt. Daniel tackade för maten och för deras gästfrihet. Christine följde med honom till bilen där Aquino satt och väntade på att köra honom tillbaka till hotellet.

”Blir det bra om vi hämtar upp dig klockan tio i morgon bitti”, undrade Christine. ”Då hinner du sova ut och äta frukost i lugn och ro.”

”Det blir utmärkt”, svarade Daniel. ”Jag ser fram emot att träffa dig i morgon.”

Han log mot henne innan han klev in i bilen, men vågade inte ta henne i hand och tacka för kvällen.

”God natt och sov gott”, sa han genom det nerhissade fönstret.

”God natt”, svarade hon och log lite svagt.

Bilen rullade iväg och Daniel lutade sig tillbaka i sätet och tänkte tillbaka på kvällen som varit en av de märkligaste i hans liv.

4 thoughts on “Kanske en roman 1(3)

  1. Du rekommenderade mig att läsa om kärlek ur ett manligt perspektiv men jag vill ha socialrealistiska historier från män, vanliga män utan guldspännen på skorna utan med nertrampade converse som sliter med familj, ex och rädsla för kärleken 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s