Kanske en roman 2 (3)

Sampaguita

Jag publicerar här ett av kapitlen i boken jag nästan skrivit klart. Vi kommer in i handlingen på sidan 84 av totalt 280 sidor.

Klockan var strax före sju på morgonen när Aquino styrde Mercedesen mot Shangri-la för att hämta upp Jack Daniel. Gatorna var som alltid fyllda av bilar som sakta var på väg mot sina destinationer. Det var redan över trettio grader varmt och det skulle bli en ny, nästan outhärdligt het dag. Christine satt tillbakalutad i baksätet ivrig och förväntansfull. Idag skulle det kanske hända. Idag skulle hon, om Gud var med dem, äntligen få ge sig hän åt Daniel som hon längtat efter. Hon visste inte hur det skulle gå till, men hon hade en orubblig tro på att Gud på något vis skulle hjälpa dem att få vara ensamma i natt. Gårdagen hade övertygat henne om att han var precis så som hon ville ha honom, empatisk, kärleksfull och inte rädd för att visa sina känslor. Hon mindes när Daniel tog hennes hand för första gången och hur intimt det kändes, som om hon då tillhörde honom. Hon hade först förnekat känslan för sig själv, men nu kunde hon erkänna den sensuella upplevelsen. Det hade varit mer upphetsande än om han trängt in i henne och älskat med henne där och då. Hans ömma, men fasta grepp om hennes hand hade skakat om henne och fått henne att fantisera om ett annat liv med honom, en man som hon kunde dela allt med.

I natt hade hon hade åter drömt om Daniel. I drömmen befann de sig på en strand med palmer. Solen höll på att gå ner och de stod tillsammans hand i hand och blickade ut över havet. De var helt klädda i vitt. I drömmen hade hon vänt sig om och sett ett bord, eller kanske snarare ett altare fyllt med blommor och ljus. Bakom altaret stod en präst, också han klädd i vitt. Han hade med händerna manat dem att komma fram till honom. Bredvid prästen stod Ramon, klädd i svart kostym. Han såg sorgsen men samlad ut och nickade bifallande när prästen började vigselceremonien. Ramon hade accepterat att träda åt sidan och hon var nu fri att följa sitt hjärta. Hon hade känt glädje och tacksamhet för chansen att börja ett nytt liv med mannen hon ville ha.

När hon vaknat ur drömmen var det redan tidig morgon och hon hade sett att senatorn inte hade sovit hemma i natt.

Hon undrade en smula var han varit, men brydde sig egentligen inte längre.

Bilen stannade framför Daniels hotell och Christine gick ur innan Aquino hann öppna dörren åt henne. Hon var entusiastisk och lycklig att äntligen träffa Daniel igen. Hon skyndade in i hotellfoajén och såg genast honom väntandes, på samma plats som igår. Hon kände upprymdheten i hela kroppen när hon fick syn på honom och log sitt bredaste leende.

När Jack Daniel vaknade på morgonen hade de två första dagarnas omskakande upplevelser ännu inte givit honom frid i sinnet. Det hade helt enkelt varit för många intryck. Han kände att den här dagen skulle bli avgörande för fortsättningen. Han var otålig och spänd. Minnet av mötet i senatorns hus plågade honom fortfarande, liksom de omskakande upplevelserna på sjukhuset igår. Han avskydde den passivitet han var tvingad till här i Filippinerna, liksom det faktum att han aldrig fick vara ensam med Christine. Det var ingenting han upplevt förut och ingenting han ville uppleva igen. När han dejtade kvinnor i Sverige kunde han påverka tid och plats. Han kunde kontrollera situationen, och om någonting hände som han inte var bekväm med kunde han avbryta och tacka för sig. Det hade hänt mer än en gång. Ibland hade han träffat kvinnor som han först trott var fria att börja ett nytt liv, men som det sedan visat sig, fortfarande på olika sätt var ofria i förhållande till sina före detta män. Det kunde bero på att de hade barn tillsammans och fortfarande bråkade om dem eller om pengar. Det kunde bero på att kvinnorna först gett ett intryck, men när han senare lärt känna dem bättre, så hade det visat sig att de haft helt andra intressen eller prioriteringar än vad han sympatiserade med. Han mindes särskilt en kvinna som han haft ett kortare förhållande med. När han träffade henne första gången i baren på Sturehof mitt i Stockholms nöjescentrum hade han blivit betagen av hennes skönhet och varma utstrålning. Nairobi som var av fransk/afrikanskt ursprung arbetade på ett välkänt advokatkontor. Hon hade talat sig varm för sin dröm om ett stabilt familjeliv med man och barn, precis som han själv drömde om. Bara några veckor senare hade han förstått att det var mest tomt prat. Hennes verkliga intresse var sig själv och sin egen karriär. Daniel hade svårt att förstå sig på personer som inte i första hand ville leva ett harmoniskt liv tillsammans med människor de älskade. Hur kunde korta karriärkickar vara mer lockande än ett välbalanserat kärleksförhållande? Eftersom den fysiska attraktionen ändå fanns mellan dem, hade de fortsatt att träffas sporadiskt, även efter det att de slutat vara ett par.

Med Christine var det annorlunda. Hon hade tydligt, redan från början visat att hon inte var en karriärkvinna och att hon menade allvar med pratet om kärleken till sina medmänniskor och familjen. Det paradoxala var ju förstås att hon var gift, om än olyckligt, och att hon ändå verkade vilja börja ett nytt liv med honom. Hennes karisma och skönhet hade ändå fått honom att ta ett steg framåt och sedan ännu ett och ännu ett. Plötsligt var han nu här i Filippinerna och mitt uppe i någonting som både lockade och avskräckte på samma gång. Det var med blandade känslor som han funderade kring den stundande dagen med Christine. Han längtade efter att komma henne nära och hålla hårt om henne, smeka henne och älska med henne. Han ville känna om de även passade ihop fysiskt och han ville bli övertygad om att de verkligen hade en framtid tillsammans innan det gick för långt.

När han såg Christine komma in på hotellet med sitt breda leende kände han att det var värt alla uppoffringar. Hon var värd att väntas på. Daniel reste sig upp och besvarade hennes leende.

”God morgon, vackra kvinna”, hälsade han henne med ett leende.

”God morgon, vackre man”, svarade hon och kramade hans hand.

Daniel tog sin svarta ryggsäck, som han alltid hade med sig på sina resor och som nu var packad med det han behövde för övernattningen, och följde med henne ut till bilen.

”Jag tänkte att vi ska åka båt”, sa Christine och betraktade honom för att se vilken reaktion hon skulle få.

”Åka båt?”, upprepade han frågande. ”Jag trodde vi skulle till Pampanga?”

Hon kände sig glad inombords för att ha lyckats förvåna honom. Christine älskade att komma med olika slags överraskningar och hon hade fler planerade. Han skulle få se vad hon kunde göra för att få honom att må bra.

”Vi tar färjan från hamnen över Manillabukten till Balanga på andra sidan. Där hämtar Aquino upp oss med bilen igen. Jag tänkte du skulle tycka om att komma ut på havet och slippa sitta i bilen hela tiden.”

”Vilken strålande idé”, svarade han. ”Jag visste inte att det var möjligt.”

De körde på Ayala Avenue och efter en stund svängde Mercedesen till höger in på Roxas Boulevard. Några minuter senare passerade de småbåtshamnen och Daniel betraktade alla lyxbåtarna som låg för ankar i där. På andra sidan reste sig de många vita höghusen som kantade boulevarden och från vars fönster man hade en fantastisk utsikt över hamnen och havet. Färden fortsatte längs Recto Avenue till Norra hamnen där de stannade vid färjeterminalen, som precis som överallt annars, var fylld av människor som var på väg någonstans. De klev på den moderna färjan och satte sig på en av de vita plastbänkarna utomhus under solskyddet.

”Äntligen ensamma”, sa Daniel skämtsamt och tittade sig omkring på båten.

Det satt ett femtiotal andra passagerare omkring dem. De flesta från enkla förhållanden som förmodligen varit i huvudstaden för att lönearbeta eller för att sälja sina varor, men som nu var på väg hem till sina familjer på landsbygden. Christine och Daniel särskilde sig tydligt från de övriga passagerarna genom sin klädstil och sina accessoarer, vilket fick till följd att många tittade nyfiket på dem. Säkert undrade de vad den vackra och till synes rika filippinska kvinnan och den utländske mannen gjorde där på färjan.

Daniel och Christine hade blivit av med Aquino, men detta var knappast platsen där de kunde känna sig ensamma. Skulle det någonsin bli möjligt? Återigen fick de nöja sig med att hålla varandras händer och emellanåt viska något i varandras öron.

Färjan styrde ut från hamnen genom det förorenade vattnet där allahanda bråte flöt omkring. Motorerna dånade och snart var de ute på havet som glittrade i det starka solskenet. Ett fåtal fiskmåsar följde färjan när den styrde nordväst mot kusten på andra sidan bukten. Christine hade med sig några chokladkex och en flaska mineralvatten som de delade. Det var varmt trots att de blåste en svag kuling. Båten stampade betänkligt i den allt grövre sjön och började en stund senare att i stället, långsamt rulla, när färjan ändrade riktning till en nordligare kurs. Både Christine och Daniel började känna sig sjösjuka och deras samtal avstannade. En knapp timme senare var de framme och färjan la de till i den lilla byn utanför Balanga, den största staden på Bataanhalvön. Det var en livlig handelsplats där mängder av försäljare bjöd ut sina varor. Där såldes allt från frukter till sandaler, kepsar och massor av olika maträtter.

När de kom iland fick de fick genast syn på Aquino och skyndade bort till Mercedesens väntande svalka. Från Balanga körde de kustvägen norrut och passerade Tuyo och Abucay, två mindre städer, innan de så småningom kom fram till Samal där de stannade vid det stora Marina Hotell för en stunds avkoppling och för att äta lunch. I hamnen låg ett tjugotal stora segelbåtar och kanske lika många motorbåtar. Här var vattnet blått och vackert. Det var lätt att förstå att många förmögna människor trivdes på här i lugnet och stillheten, bara en dryg timmes resa från Manilla. Vinden hade avtagit igen och havet såg inbjudande ut.

”Jag önskar att vi hade tid att bada”, sa Daniel och blickade ut över marinan och den fina stranden en bit bort. ”Jag har tagit med mig mina badbyxor i fall det skulle finnas en chans”.

”Det gör det”, svarade Christine. ”Efter lunch kan vi hyra var sin jetski och köra bort till stranden och bada, om du vill”.

De gick in på hotellet och åt en lätt lunch. Under tiden åkte Aquino iväg med bilen och åt lunch på sitt håll.

”Hur blir det ikväll?”, undrade Daniel när de avslutat lunchen. ”Kommer vi att kunna sova tillsammans i natt?”

”Jag vet inte ännu”, replikerade Christine. ”Jag har reserverat var sin bungalow åt oss. Aquino kommer att sova i samma hus som mig. Det kommer inte att bli lätt. Du kan knappast komma in till mig, Aquino skulle döda dig om han råkade vakna, och jag vet inte om jag kan lämna huset och komma över till dig. Vi får ha förtröstan i Gud och låta honom visa vägen om det är hans mening att vi ska få vara tillsammans i natt.”

”Ja, då får vi väl se vad Gud vill”, svarade Daniel ironiskt. ”Är det inte bättre att vi själva försöker hitta en lösning?”

”Hur ser din lösning ut då, Daniel”, frågade Christine tyst. ”Berätta för mig, är du snäll.”

”Jag har ingen lösning”, förklarade han, ”bara en förhoppning och en längtan efter dig.”

Efter lunchen bytte de om till badkläder och lämnade resten av sina saker till Aquino, som återvänt efter sin lunch, innan de gick över vägen till hamnen och hyrde var sin jetski. Vattnet i småbåtshamnen var alldeles spegelblankt tills Daniel och Christine startade sina motorer och plöjde genom vattnet med sina farkoster. De körde förbi piren och ut på öppet vatten, och följde där kusten mot den breda sandstranden några hundratal meter bort. Christine höll högsta fart och skrattade högt när jetskin studsade över vågorna. Daniel försökte köra ikapp henne men lyckades inte till att börja med. Saltvattnet stänkte upp i hans ögon och han fick svårt att se, men han ville inte komma för långt efter, så han knep ihop ögonen och böjde sig ner över styret för att minska luftmotståndet. Nu var det högsta fart som gällde och han märkte hur han minskade avståndet till henne. Daniel kände hur adrenalinet pumpade i kroppen på honom när han bokstavligen flög över vågorna för att komma i kapp. Han kände sig fri och lycklig. Äntligen fick han göra någonting annorlunda än allt det passiva väntande, han känt de senaste dagarna. Nu behövdes inget tålamod, enbart full gas framåt och ett skickligt manövrerande mellan vågorna. Han närmade sig Christine ytterliggare och passerade henne. Daniel log för sig själv. Tävlingsinstinkten hade tagit överhanden och han var på väg att visa henne att han var en bättre jetskiförare än vad hon var, när han plötsligt körde in i en stor våg och formligen flög över sin jetski i en vid båge, när denna tvärstannade. Daniel landade på rygg i vattnet och förstod först inte vad som hänt. Han kände ingen smärta, bara förvåning när en våg sköljde över honom, och han drogs ner i djupet av de kraftiga strömmarna. Paniken övermannade honom när han inte fick luft, och inte heller visste åt vilket håll ytan låg. Han blundade hårt för att undvika svedan I ögonen, sparkade med benen och försökte simma mot ytan. Paniken försvann och ett lugn och en målmedvetenhet fyllde honom istället. Det var inte hans dag att drunkna. Han hade antagligen luft för ytterliggare tio, femton sekunder i lungorna och nu kunde det inte vara så långt kvar till ytan. Daniel sparkade med benen för allt vad han var värd samtidigt som han simmade med armarna. Det började göra ont i bröstet, men det var förmodligen inte långt kvar nu, bara några sparkar till. Han kände hur havet försökte behålla honom, och han tvingade sig själv att öppna ögonen för att se hur långt det var kvar till ytan. Solljuset visade honom vägen. Det var bara några sparkar kvar och han gjorde sitt yttersta för att klara av det. Sekunderna senare var han uppe och drog djupt efter andan. Luft fyllde åter hans lungor och han kände sig medtagen och omskakad. Christines jetski var några meter bredvid och Daniel såg henne komma simmande mot sig.

”Mår du bra”, ropade hon oroligt och simmade fram till honom.

”Ja, det är ok. Jag blev bara lite omskakad.”

Daniel simmade bort till hennes jetski och tog tag i fotstödet. Nu var han säker. Han spottade ut saltvattnet han hade kvar i munnen och försökte fräsa bort det som fanns i näsan. Christine simmade fram till jetskin och la ena armen om honom.

”Är det säkert att du mår bra?”, frågade hon. ”Du måste ha slagit dig hårt när du landade i vattnet.”

”Jag mår bra”, försäkrade Daniel henne igen. ”Känner mig bara trött.”

Christine slog armarna och benen om honom i vattnet.

”Jag blev rädd”, sa hon och kysste honom på kinden. ”Det såg otäckt ut när din jetski tvärstannade och du flög över styret.”

Daniel kände sig fortfarande omskakad, men blev nu medveten hennes kropp och hur nära honom hon var. Han la armen om midjan på hennes och pressade henne intill sig. Hans kropp reagerade omedelbart och han kysste henne, först försiktigt och sedan allt mera intensivt. Christine besvarade kyssarna och försökte komma så nära honom hon kunde. Daniel försökte ta av henne bikiniunderdelen. Han ville ha henne nu. Hon slutade kyssa honom och tog bort hans hand från sin bakdel.

”Ser du vem som är på stranden”, frågade hon.

Daniel släppte greppet om fotstödet och simmade runt jetskin och blickade in mot stranden..

”Alltid denne förbannade Aquino”, utbrast han irriterat. ”Alltid är han i vägen för oss”.

”Det är bäst att vi kör tillbaka till hamnen”, sa Christine. ”Vi behöver åka vidare till Mimosa”.

Fyrtiofem minuter senare hade de hunnit lämna tillbaka sina hyrda jetski, duscha, byta om och sätta sig i Mercedesens baksäte.

Bilfärden fortsatte norrut längs kusten, förbi Orani och sedan svängde vägen inåt landet och landskapet växlade från överväldigande grönska och palmträd till ett mera kargt och stenigt landskap med öppna fält där enstaka vattenbufflar betade. Efter en dryg halvtimmes bilfärd kunde de se det mäktiga Mount Pinatubo, en fortfarande i högsta grad levande vulkan, avteckna sig i nordväst. Pinatubo hade sitt senaste utbrott i juni 1991 då drygt åttahundra människor miste livet och över etthundratusen hade blivit hemlösa. Det hade varit en katastrof som påverkade temperaturen på hela jordklotet de närmast följande åren. Miljön runt vulkanen hade totalt förändrats av de tio miljarder kubikmeter lava som runnit nerför berget och som nu helt dominerade landskapet. När de kom närmare såg Daniel de fulla konsekvenserna av förödelsen. Hela området såg ut som ett marslandskap och det var inte längre möjligt för människor att bo i trakten. Ändå fanns där några ynka skjul som var byggda ovanpå lavan och enstaka buskar och blommor som visade naturens egen förmåga att forma liv på det mest ogästvänliga platser.

De hade passerat Angeles city, den största staden i provinsen Pampanga och närmade sig Clark Air Base där ag är belägen.

Daniel kände en allt större förstämning och frustration när det gällde möjligheterna att bli ensam med Christine. Det gick inte att bli av med Aquino och han hade svårt att tro att Christine skulle våga lämna sin bungalow mitt i natten och smyga över till hans. Problemet symboliserade på något sätt hela deras relation. Det finns en längtan och en önskan om att vara tillsammans, men samtidigt en mycket tydlig verklighet som gjorde det omöjligt.

”Vill Gud att vi ska vara tillsammans i natt”, frågade Daniel henne tyst, väl medveten om att hon inte hade svaret på frågan.

Han kände ändå att han behövde lätta på det inre trycket och få ur sig sina känslor.

Innan hon hann svara öppnade Aquino fönstret till baksätet.

”Jag är ledsen frun”, beklagade han sig. ”Jag har gjort ett misstag”.

”Jaha”, svarade Christine. ”Vad då?”

”Vi har Mercedesen idag”, replikerade chauffören. ”I morgon är det inte möjligt att köra med den i Manilla på grund av slutsiffran. Jag måste åka tillbaka ikväll och återvända i morgon med den andra bilen. Jag är verkligen ledsen frun.”

Hans besked sjönk långsamt in i medvetandet hos Christine och Daniel. Självklart! Varför hade ingen tänkt på detta förut? Christine bröt tystnaden.

”Då får jag ringa till Ramon och höra vad han tycker.”

Daniel sa ingenting men tänkte desto mera. Kunde detta vara lösningen på deras problem? Christine tog fram sin mobil och ringde senatorn. Efter några minuter var det uppgjort. Aquino skulle återvända till Manilla när han släppt av Christine och Daniel på Mimosa. Sedan skulle han komma tillbaka i morgon och hämta dem med familjens BMW, och allt skulle därmed fungera. Christine meddelade Aquino beslutet och en eftertänksam tystnad sänkte sig i bilen. Daniel försökte att undvika att jubla högt. Christine kände stor tacksamhet och hon tackade Gud för att han är god.

Tjugo minuter senare var de framme vid Mimosa Golf & Country Club och Aquino stannade bilen utanför entrén. Daniel och Christine fick snabbt hjälp vid incheckningen och kunde få nycklarna till sina respektive bungalows. Hela områden kring golfklubben var som en grönskande park. Mängder av mimosaträd reste sig praktfullt till synes överallt och längs husfasaderna klättrade en uppsjö av vackra bouganvilla. Framför villorna fanns långa rader av vita jasminbuskar och Daniel kunde känna deras underbara doft när han gick uppför grusgången till sin bungalow. Synen av de gulblommande träden, de rosa och de vita buskarna var mäktig. Daniel slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Han kände sig lycklig för första gången på länge.

Alla villorna var identiska och bestod av ett stort vardagsrum med en separat matsalsdel, två sovrum och ett kök med tillhörande sovalkov för eventuellt medföljande chaufför eller barnflicka. Daniel packade upp de få saker han hade med sig. Den extra skjortan hängde han upp i garderoben och champagnen ställde han in i kylskåpet, resten fick vara kvar i ryggsäcken.

Kvällen började närma sig och Daniel och Christine gick bort till restaurangen och satte sig i en liten sittgrupp på terrassen utanför. De ville koppla av en stund, ta någonting att dricka och betrakta solnedgången. Solen var på väg att gå ner bakom Mount Pinatubo och hela himlen färgades röd bakom den stora vulkanen. De beställde var sin Strawberry daiquiri som snabbt serverades.

”För oss”, sa Daniel och lyfte sitt glas.

”För oss och för att Gud är med oss”, fyllde Christine i.

De skålade med varandra, för första gången sedan den sagolika kvällen på Hotell Oasis i Boca Chica för några månader sedan.

”Som jag har längtat efter den här dagen”, sa Daniel med ett varmt leende på sina läppar. ”Många gånger har jag tvivlat på att vi verkligen skulle få chansen att träffas igen, ensamma på det här viset, utan stress, bevakande ögon eller tider att passa.”

”Jag har hela tiden känt i mitt hjärta att allt har en mening och en orsak”, började Christine, ”det finns en anledning till att vi träffades. Gud har en plan med oss och den fyller han våra hjärtan med. Vår längtan och våra drömmar kommer från honom. Vi är hans barn och Gud vill att vi ska lyssna på honom. Först då kan vi bli lyckliga och harmoniska. Jag känner att vi ska be Herrens bön tillsammans i tacksamhet för att han visar oss vägen”.

Christine tog Daniels hand i sin och började be på tagalog med låg röst.

” Ama namin, sumasalangit Ka, Sambahin ang Ngalan Mo. Mapasaamin ang kaharian Mo, Sundin ang loob Mo Dito sa lupa para nang sa langit. Bigyan Mo kami ngayon ng aming kakanin sa araw-araw. At patawarin Mo kami sa aming mga sala, Para nang pagpapatawad namin sa mga nagsala sa amin. At huwag Mo kaming ipahintulot sa tukso, At iadya Mo kami sa lahat ng masama, Amen.”

Daniel blev överraskad av hennes initiativ men blundade, och mumlade tyst med på svenska, i hennes bön. Efteråt släppte hon inte taget om hans hand, utan förde den först till sin mun, och kysste den.

”Mahal kita, Daniel, mahal kita!”, sa Christine medan hon tittade djupt in i hans gröna ögon.

Daniel kände hur spänningarna i kroppen släppte samtidigt som tårarna trängde fram av hennes kärleksförklaring och han kände för andra gången idag hur hans bröst höll på att sprängas. Den här gången av alla känslor av värme och kärlek som vällde upp inom honom. Känslorna överrumplade honom och fick honom att känna sig svag i hela kroppen.

”Mahal kita, Christine”, svarade Daniel. ”Jag älskar dig också”.

De satt tysta en stund och lät orden sjunka in ordentligt. Solen hade nu helt försvunnit och den röda färgen på himlen gick allt mer över mot svart.

”Det är dags att ta en dusch och göra sig klar att äta middag”, sa Daniel och drack ur det sista röda dropparna av sin daiquiri.

”Låt oss äta i min bungalow”, genmälde Christine. ”Jag vill gärna ta vara på våra värdefulla timmar tillsammans, så mycket det bara är möjligt.”

”Vilken bra idé”, replikerade Daniel. ”Det gör vi förstås”.

Daniel signerade notan och de gick tillsammans tillbaka till sina villor. De vågade inte hålla varandra i handen. Risken att någon skulle se dem och känna igen Christine var för stor, men just nu bekymrade detta inte dem det minsta. Snart skulle detta kompenseras med besked och deras förväntningar på kvällen och natten uppfyllde dem.

De gick in i husen, var och en till sig. Daniel ändrade sig angående duschandet och tappade upp ett bad istället. Ikväll ville han njuta maximalt. Han tog det lugnt och ville inte skynda på, nu när ingenting kunde hindra dem från att vara tillsammans i kväll. Efter badet förberedde han sig omsorgsfullt på alla sätt och en knapp timme senare lämnade han villan med den kylda champagneflaskan i handen. Daniel knep av en av blommorna på bouganvillan som växte utanför huset, och gick bort till Christines bungalow och ringde på dörrklockan. Hon öppnade dörren omedelbart, som om hon stått innanför och väntat på honom.

”Äntligen”, utropade hon och slog armarna om halsen på honom.

Hon kysste honom innan han hann ge henne blomman eller ställa ifrån sig champagnen. Daniel besvarade kyssen och omfamnade henne, inte bara med sina armar utan med hela sitt medvetande. Just nu var hon allt som existerade i hela universum. Hennes kyss fyllde honom med ömhet, åtrå och med ren skör kärlek, precis som det känns när känslorna kommer från djupet av människans inneboende godsynthet, i själens innersta rum och i fullständig harmoni med världen som den en gång var menad att vara. De var varandras allt och ingenting annat existerade för dem än deras tungors outtröttliga omfamning och den kärlek som de genom dem flyttade fram och tillbaka mellan sig.

Efter en obestämbar stund släppte Christine taget om hans hals och sköt honom varsamt ifrån sig.

”Wow, så här skulle jag kunna ha det jämt”, sa hon och tittade honom i ögonen.

”Mm”, svarade Daniel mumlande, och ville fortfarande inte riktigt ville släppa taget om hennes midja. ”Mahal kita, Christine”.

Daniel ställde ifrån sig champagnen och överlämnade blomman till henne.

”Varsågod”, sa han. ”För mig är du en den vackraste kvinnan i hela världen och jag älskar dig.”

Han lyfte upp henne i sina armar och bar henne, så som om hon vore hans brud på väg mot deras brudsäng, in i sovrummet och bort till sängen som var fylld med vita jasminblommor som Christine plockat och stött ut över hela överkastet. Han lade henne försiktigt ner i bädden. På skrivbordet och nattduksborden fanns levande ljus som spred ett stämningsfullt sken över sovrummet. Tonerna från Andrea Boccellis senaste CD hördes svagt från CD-spelaren. Det doftade underbart och Daniel var imponerad av hennes påhittighet.

”Jag ska bara gå och hämta champagnen och två glas”, sa Daniel och försvann en kort stund.

När han kom tillbaka hade Christine tagit fram huvudkuddarna från sängen och lagt dem som ett ryggstöd mot sänggaveln. Där satt hon nu tillbakalutad och väntade på honom. Daniel öppnade flaskan med Nectar Impérial från Moët & Chandon, som han tyckte så mycket om, utan att det sprutade, och fyllde sedan snabbt deras glas med den bubblande fruktiga drycken.

”Skål för oss”, sa han och räckte över hennes glas och höjde sitt eget.

”Salamat, Daniel och skål för oss och för vår framtid tillsammans”.

Daniel slöt ögonen och lät den väldoftande gudadrycken sakta rinna ner i strupen. Han svalde ytterliggare en klunk och ställde sedan glaset ifrån sig på nattduksbordet.

”Så fint du har gjort med blommorna”, sa han, ”och med alla levande ljus. Du är verkligen en mycket speciell kvinna.”

Christine tog upp en av de stjärnformade vita blommorna i handen och doftade på den.

”Vet du vad det är för blomma?”, undrade hon.

”Jag tror att det är någon sorts jasmin”, svarade Daniel. Men jag är inte helt säker.

”Ja, det är en jasmin. Den heter Sampaguita, på tagalog, och är vår nationalblomma. För oss har den här blomman en alldeles speciell betydelse genom legenderna om jungfru Lakambini och hennes älskade pojkvän Lakam Galing som tvingades ut i krig för att försvara vårt land. Innan han reste lovade de varandra att deras kärlek skulle vara för evigt, sumpa kita, kärlek för alltid. Lakam Galing överlevde inte kriget och Lakambini dog av sorgen efter sin älskades död. På hennes grav växte en vit jasmin vars doft sprider budskapet om deras odödliga kärlek, Sampaguita.”

Daniel satt bredvid henne i sängen med ena armen om hennes axlar medan hon berättade, och tänkte på innebörden i legenden om evig kärlek. Kan det finnas någonting som evig kärlek på tjugohundratalet? Kan renhet och äkta kärlek existera annat än i människors längtan och i deras drömmar? Han ville tro det, och han visste att de båda delade samma längtan. Christine lutade sitt huvud mot hans axel och han doftade på hennes hår. Hans mun sökte sig vidare till hennes kind som han kysste ömt och vidare till hennes läppar som öppnade sig för honom. På nytt omfamnade deras tungor varandra, lite mindre hetsigt än för en stund sedan, men med samma känsla av att det var i varandras centrum och att ingenting annat existerade. De gled långsamt neråt i sängen och snart låg de bredvid varandra fortfarande med läpparna mot varandra, nu allt mera upphetsade. Daniel smekte med ena handen över hennes höfter, hennes midja och upp mot brösten. Han knäppte upp knapparna i hennes blus och blottade hennes vita spetsbehå med små sydda turkosa blommor. Mellan kuporna fanns en turkos rosett och ett spänne som Daniel öppnade så att brösten befriades. Han kände hur hennes bröstvårtor styvnade av hans smekningar och kyssar. Hon flämtade upphetsat och tog ett fast grepp om hans hår och förde hans huvud och mun längre ner mot sin midja och sitt sköte. Daniel greppade tag om hennes höfter medan han kysste hennes mage ända ner till hennes korta svarta kjol. Han drog ner dragkedjan och drog av henne kjolen med ena handen samtidigt som han fortsatte kyssa hennes mage hela vägen till de minimala spetstrosorna som inte dolde mycket.

Ingen av dem ville vänta längre. De klädde snabbt av sig resen av kläderna och sjönk sedan åter ner i sängen tätt omslingrande. Hon särade på benen och han trängde försiktigt in i henne. Hon var mer än redo att ta emot honom och deras kroppar rörde sig rytmiskt tillsammans, först långsamt och sedan allt mer häftigt tills de så småningom kände orgasmens väldiga vågor skölja över dem. Christine låste fast honom med sina ben så att han inte kunde lämna henne, och snart ville han ha henne igen.

Det var först när champagnen var slut, och när ljusen nästan brunnit ner, som de kom på att de inte ätit någon middag. Detta bekymrade dem inte det minsta. Båda kände sig mätta och djupt tillfreds ändå. Begäret efter varandra överskuggade allt, och långt efter det att Bocelli slutat sjunga för dem, somnade de slutligen tillsammans, fortfarande tätt intill varandra.

De vaknade på samma sätt som de somnat, med samma lust och aptit att utforska och älska. Det var först när Christines alarm ringde på hennes mobil, för att varna att Aquino skulle komma, som de missnöjt insåg att det fanns en annan värld än deras egen, som var på väg att tvinga sig på dem igen. Daniel kunde se hur Christine ändrade sig och började bli stressad över att chauffören snart skulle vara där igen.

”Det är bäst att du går tillbaka till din egen bungalow och duschar där. Aquino kommer om en timme och då måste allt vara som vanligt igen.”

”Det förstår jag”, svarade Daniel och klädde på sig sina kläder.

Han tog med sig den tomma flaskan när han gick därifrån belåten med natten de haft tillsammans och hoppfull om att detta var början till någonting som skulle vara för evigt.

Sampaguita, sa han högt för sig själv när han passerade raden av vita jasminer på vägen tillbaka till sitt hus.

4 thoughts on “Kanske en roman 2 (3)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s