Kanske en roman 3 (3)

Pearl Farm

Vi kommer här in i handlingen på sidan 216 av totalt 280 sidor.
Daniel satt på en träbänk på bryggan vid Hotel Pearl Farm på Samal island utanför Mindanao, och väntade på morgonbåten från Davao. Det blåste en svag bris från norr och han kände hur solen värmde skönt i ansiktet på honom. Han hade väntat hela natten på att det skulle bli morgon och att Christine äntligen skulle komma. Han hade inte träffat henne på nästan tre månader och visste inte riktigt vad hon tyckte och kände längre, eller hur stark deras kärlek var. I mailen han fått, blandades försäkringar om kärlek och hopp om att de snart skulle kunna förenas i Stockholm, med förtvivlan om att Senatorn aldrig skulle låta barnen lämna Filippinerna. Det var svårt att veta säkert vad som skulle komma att hända. Daniel funderade mycket på vad som var drömmar och vad som var realistiskt i verkligheten.Efter händelserna på Cebu hade Christine återvänt till Senatorn och erkänt allt sammans. Han hade inte polisanmält henne eller straffat henne på annat sätt än att hon inte längre fick åka ensam någonstans med barnen. Aquino skulle alltid vara med. Hon hade haft många och långa samtal med Fader Samuel där han påmint henne om löftena till Gud och Ramon och hennes ansvar som mamma till sina barn. Hennes plikt var att stanna i äktenskapet och vara lojal med sin familj. Kanske borde de sluta träffas, tänkte Daniel och acceptera verkligheten som den tycktes vara. De hade haft en fantastisk kärlekssaga och fått uppleva sann och äkta kärlek i vuxen ålder, men det hade nästan kostat honom livet. Kanske borde de acceptera att de inte var ämnade för varandra och gå vidare i livet. Daniel var osäker på vad som var rätt och fel som situationen blivit. Ändå kunde han inte låta bli att resa hit ytterliggare en gång. Kärleken och längtan efter henne hade varit alltför stark och han riskerade ännu en gång sitt liv för drömmen att kunna leva resten av sitt liv med kvinnan han älskade. Nu blandades denna längtan med ångest för vad som skulle komma att hända. Skulle hon komma överhuvudtaget och vad skulle i så fall hända? Hade någonting förändrats? Fanns det någon möjlighet för dem? Det var många frågor som snurrade i huvudet på Daniel och han slets mellan hopp och förtvivlan, ilska på sig själv för vad han utsatte sig för och förhoppningar om att allt ändå på något mirakulöst vis skulle ordna sig, att allt skulle få ett lyckligt slut.Båten från Davao närmade sig och han ställde sig upp på bryggan för att se bättre. Daniel tog av sina solglasögon för att se om hon fanns ombord, men båten var fortfarande för långt bort. Den närmade sig ytterliggare och längst fram i fören på båten såg han en vacker kvinna med lång vit klänning och ett strålande leende på läpparna. Hon hoppade upp och ner på båten medan hon vinkade åt honom. Daniel blev svag i knäna och fick stödja sig mot räcket på bryggan. Han kände hur håren på armarna reste sig, hur han blev om möjligt ännu torrare i munnen och hur tårarna trängde fram i ögonen. Hon var här. Hon hade klarat det. De skulle få ytterliggare några stunder för sig själva. Äntligen, äntligen var de tillsammans igen. All spänning i kroppen släppte hos honom samtidigt som hon hoppade av båten först av alla och sprang emot honom. Hon kastade sig om halsen på honom och kysste honom över hela ansiktet. Daniel kramade hennes smala midja hårt, så att hon för en kort stund, inte fick luft. Hans fingrar borrade in sig i hennes hår och han kysste hennes panna, hennes kinder och hennes mun. ”Jag har saknat dig så mycket”, viskade han till henne mellan kyssarna som smakade salt av deras tårar.

De andra passagerarna tittade roat på dem och någon kände säkert en viss avundsjuka, när de så tydligt kunde se framför sina egna ögon, två människor som älskade varandra och som inte kunde eller ville dölja det.

Efter en stund avtog kyssarna och de började i stället att prata i munnen på varandra. Daniel tog hennes baggage och gick mot deras hus för det närmaste dygnet. Hon var ett år äldre, men det var ingenting de ens funderade Han skrattade när hon retsamt kommenterade att han fått ytterliggare några gråa hår vid polisongerna trots att han bara nyss fyllt fyrtio.

De promenarade längs den smala stenbelagda vägen mot huset, kantad av buskar och vackra blommor.

När de kom in i sitt Samal-hus, med klassisk filippinsk inredning och med den stora dubbelsängen mitt på golvet, klädde de snabbt av varandra kläderna och älskade med varandra som om det var första gången, eller sista. De tog och de gav hårt och intensivt men samtidigt med den ömhet man bara kan ge den man verkligen älskar. Det kändes alltid på samma sätt när de älskade med varandra. Det kändes som första gången för den häftiga åtrån och längtan och samtidigt som sista gången, för att det var en realitet att deras tid var lånad, nej stulen från det riktiga, vanliga livet.

När de tillfälligt älskat sig mätta på varandra tog de en dusch tillsammans och kände att lustarna växte igen. Efteråt satte de på sig badkläderna och gick hand i hand bort till poolen, som var byggd som en horisontpool där det såg ut som om man simmade i havet. Båda var vana simmare som älskade att sträcka ut sina kroppar i det varma vattnet och simma några längder under tystnad.

Daniel försökte skjuta bort tankarna om framtiden och njuta av ögonblicket de hade tillsammans på denna fantastiska plats. Han tittade beundrande på henne när hon simmade med lugna kraftiga simtag. Hon var så vacker i sin blå- grönrandiga bikini, sitt långa mörka hår och sin slanka kropp. Det gick inte att gissa att hon fött två barn. Det var däremot lätt att förstå att hon tidigare arbetat som modell. Hennes välformade kropp och vackra ansikte väckte fortfarande ständig uppmärksamhet var hon än begav sig, särskilt på Filippinerna där många kvinnor kände igen henne från hennes mer än tio år som fotomodell. Nuförtiden inskränkte sig hennes modell jobb till reklambilder för ansiktskrämer, mascara och andra produkter för ansiktet.

”Kom här Christine Torres”, bad Daniel, och skorrade på konsonanterna, som han visste att hon tyckte om. Hans engelska hade utvecklats mycket sedan han träffade Christine, men hans skånska rötter och skorrande gick inte att ändra på. Hon simmade fram till honom och la armarna om hans hals.

”Jag älskar dig av hela mitt hjärta, Jack Daniel Wredestig från Sverige, den underbaraste människa jag någonsin träffat”, sa hon och tittade honom djupt in i ögonen.

”Jag vill ha dig fullt ut, bli din fru och flytta till Sverige med mina barn och leva resten av mitt liv med dig.”

Han blev fortfarande lite generad när hon tittade på honom med sina varma kärleksfulla ögon och allvarliga uppsyn, medan hon sa precis det som de båda önskade sig.

”Jag vill flytta till Sverige nu”, fortsatte hon, utan att släppa taget om hans hals samtidigt som hon pressade sin kropp mot honom, ”och jag vill ha ditt barn, vårt eget kärleksbarn som ett bevis på vår kärlek och att vi hör ihop, nu och för all framtid”.

Han tittade sig omkring för att kunna ta till sig hennes ord och det hopp han kände. Han såg havet som blänkte i solskenet och på den lilla ön fem, sex hundra meter från stranden. Han vände på huvudet och såg den täta djungeln, sandstranden och Pearl farms alla byggnader, som passade så bra in i omgivningen. Han vände blicken tillbaka mot Christine och tittade henne i ögonen.

”Jag älskar dig Christine de la Cruz Torres, min blivande fru och mitt kommande barns mamma och den vackraste kvinnan på jorden. Jag älskar dig av hela mitt hjärta.”

Daniel hämtade andan och lät sina egna ord sjunka in i medvetandet. Hon var verkligen allt som han drömde om. Han kunde inte se några fel eller brister hos henne. Hon var kvinnan som han fantiserat om att någon dag finna, men undrade ibland vad hon såg hos honom. Egentligen visste han att hon älskade honom för hur han fick henne att känna sig som kvinna, för den trygghet och säkerhet han gav henne vid sidan av pengarna, för hur han behandlade henne och människorna omkring sig och för att hon kände att hon kunde lita på honom. De var helt enkelt på samma nivå när det gällde många viktiga saker. De skrattade åt samma saker och kunde diskutera det mesta som hände på samma nivå och med respekt för varandra. Ändå var skillnaderna uppenbara. De kom från olika kulturer, olika klasser i samhället och hade olika syn på religionen. Hon var en djupt troende som alltid läste i sin bibel när hon vaknade på morgonen. Han hyste närmast ett förakt mot alla kyrkor och deras överhöghet för hur de, som han tyckte, förtryckte människor i religionens namn. När de diskuterade religion, som de ofta gjorde, var de alltid överens om Jesus och hans godhet, hans förståelse för alla människor oavsett bakgrund och för förlåtelsen han erbjöd dem som behöver den. Sedan gick åsikterna isär. Daniel argumenterade mot katolska kyrkans syn på preventivmedel, aborter och homosexuella. Mest av allt kritiserade han det faktum att skilsmässor fortfarande inte var tillåtna på Filippinerna. Christine brukade tysta hans svåra frågor med kyssar och svaren fick hänga i luften.

Det var dags för lunch och de stannade kvar vid poolen och beställde var sin Cesarsallad. Hon drack mineralvatten och han tog en öl. Det gjorde han ofta. Den filippinska ölen var ingen höjdare men han drack den ändå. Daniel beställde alltid lokal öl, var han än befann sig. Efter lunchen gick de tillbaka till sitt hus för att vila ut en stund. De somnade i varandras armar och vaknade inte förrän solen började gå ner. Dom älskade med varandra igen, som om det vore den första gången, innan de duschade och bytte om till middagen. Han rakade sig och tog på lite Roma, som hon tyckte så mycket om, sina vita Armani jeans, en turkos golftröja och sina seglarskor.

Hon smorde in sig med sina krämer, tog på några droppar av sitt ”funwater”, satte på sig en enkel färgglad långklänning och sina sandaler. Tillsammans gick de sedan hand i hand i den mörka tropiska kvällen ner på stranden, där två facklor visade dem vägen till deras middagsbord som var uppdukat några meter från strandkanten. Christine hade beställt en Smekmånads middag som innebar eget bord på stranden, med egen betjäning och en avsmakningsmeny bestående av åtta lokala rätter. Han blev strålande glad för hennes överraskning och hon blev lika glad för hans reaktion och glädje över hennes initiativ. Till maten delade de en flaska Kanonkop, grand cru från 1995 och han visste knappast vart han skulle ta vägen av förtjusning. Han misstänkte att hon i förväg talat med hotellet och sett till att de köpt in en flaska av hans favorit vin.

De åt och drack och pratade om allt och ingenting, som om de vill undvika den stora frågan som hängde över dem. Hon berättade om Marciel och Reynaldo och deras skola, sitt senaste modelluppdrag. Han berättade om sina barn och hur han älskade att följa med dem på deras aktiviteter på helgerna, om sonens badmintonframgångar och döttrarnas ridning och innebandy. Han berättade om sina artiklar och sina senaste resor. Ingen av dem ville prata om det som hängde som ett svart moln över deras huvuden, deras framtid tillsammans.

Efter middagen gick de tillbaka till huset och satte sig på verandan som vette ut mot havet. Det var stjärnklart och de kunde både se och höra det mörka havet som de hade omkring sig. En segelbåt låg för ankar några hundra meter bort. I övrigt tycktes havet alldeles tomt och öde. I morgon kväll skulle de åka tillbaka till Manilla och de funderade båda på om detta var deras sista kväll tillsammans. Både kände de mörka tankar som oundvikligen trängde sig på dem. Christine tog hans hand och förde den till sin mun och kysste den. Tårarna började rinna nedför hennes kinder och glittrade till på hans hand. Hennes förtvivlan övergick i en intensiv och mer stötvis gråt, som kom ur den djupa desperation som hon kände inombords. Var det här den sista natten de hade tillsammans? Skulle de aldrig träffas igen? Tankarna virvlade runt likt småfiks vid en bit bröd i vattnet, och sedan fortsatte tårarna i en allt vildare ström nerför hennes kinder. De blandades med Daniels egna, när de kysste varandra igen, den här gången allt intensivare och allt mera ångestfyllt. Christine började skaka av gråten De reste sig upp från det lilla träbänken och gick in i huset. Daniel satte på soundtracket från filmen City of Angels på datorn och de lyssnade på Sarah McLachlan gripande röst sjunga In the arms of the angel.

De klädde av sig kläderna och lade sig ovanpå sängen, tätt tillsammans i en till synes desperat omfamning. Sorgen och förtvivlan över att snart tvingas skiljas från varandra igen uppfyllde dem, när de långsamt, i takt med musiken, började älskade med varandra. Deras åtrå och närhet blandades med tårarna från den hopplöshet de kände.

”Jag älskar dig så mycket Christine”, sa Daniel, medan tårarna rann nerför hans kinder. ”Jag har aldrig känt mig så nära någon förut i hela mitt liv. Jag vill inte förlora dig.”

Hon svarade med att hålla sina armar än hårdare om hans rygg och pressa sig mot honom, som om de bokstavligen var ett, att de satt ihop, hörde samman och inte kunde separeras. Hennes naglar skar in i ryggen på honom, en i det närmaste skön smärta som tydliggjorde för honom att det inte var någon dröm. Hon var verklig och smärtan han kände gav honom hopp.

Hon kunde inte släppa honom, ville inte släppa taget om mannen hon älskade. Christine var trött på alla tårar hon gråtit, all fruktan hon känt och alla slag hon fått av sin man. Nu skulle hon inte släppa taget. Hon smekte Daniels nacke, hans hår och så långt hon nådde på hans rygg, medan hon kysste honom än intensivare, nästan tröstlöst och slog sina ben om hans, för att komma honom så nära som möjligt.

Christine vill fortfarande inte släppa taget om honom, ens när han tömt sina krafter. Han andades ut mot hennes hals medan hon sakta smekte honom över huvudet, som när man tröstar ett barn. Länge låg de där tysta tillsammans. ”Vi måste hitta en lösning”, sa Daniel en stund senare, bröt tystnaden och reste sig till hälften upp i sängen. “Jag tycker att du ska ta barnens pass från kassaskåpet, när Ramon är på jobbet, och sedan köpa första bästa biljetter till Europa. Barnen behöver ingenting veta. Du hämtar dem från skolan lite tidigare än vanligt och åker direkt till flygplatsen och sedan är ni på väg”. Daniels röst darrade av upphetsning men hans blick var stadig. Hon såg honom tyst i ögonen och nickade. Han kunde se att tårar trängde fram i hennes ögon igen och de rann stilla ner för hennes kinder. Hon tänkte på Gud och på hur orättvist livet kändes och på löftet till sin pappa att alltid lyda honom, som gjorde att hon en gång gifte sig med Ramon. Hon tänkte på fader Samuel och på kyrkan och alla dess måsten och krav. Hon tänkte på sina barn som levde ett tryggt och välordnat liv, men hon tänkte också på sig själv och det pris hon betalat under tretton års äktenskap med Ramon i form av misshandel och förnedring. Hon insåg att hon aldrig varit fri att välja sitt liv själv, att det alltid varit andra som bestämt över hennes och att hon djupt i sitt innersta verkligen älskade Daniel och ville gifta sig med honom. Fler tårar trängde fram och rann nerför hennes kinder. ”Ja, det är nog enda utvägen”, sa hon med glansiga ögon. ”Ramon kommer aldrig att ändra sig. Särskilt inte nu när han och Reynaldo kommit så nära varandra. Han misstänker att någonting är på gång och att du är här igen. Jag har försökt att vara så normal som möjligt men det har verkligen inte varit lätt”.

”Jag vet älskling. Situationen är omöjlig. Han kommer aldrig att gå med på anulment och även om han gjorde det så kommer du att bli tvungen att åka utan barnen”.

Daniel pauserade och såg henne i ögonen.

”Vi vet båda att det är omöjligt. Han släpper aldrig barnen även om han kanske inser att du är förlorad för honom. Ingenting blir bättre av att vi väntar längre än vad vi redan gjort”. Hennes tårar fortsatte att strömma ur hennes ögon och hon nickade igen, lite ivrigare den här gången.

“Vi åker först och köper ringar”, sa hon sedan. “Jag vill att det ska vara på riktigt. Först åker vi och köper förlovningsringar, sedan tar jag passen, köper biljetterna och hämtar barnen”. Han nickade och undrade vad som gjorde henne så komplicerad. Ringarna kunde de köpa när som helst. Det viktigaste var att komma iväg så säkert som möjligt. Men han sa ingenting av detta. Han visste bättre.

”Ja, så gör vi”, sa han sedan. ”Så får det bli. Är det fortfarande så att du åker med 16.00 planet tillbaka till Manilla i morgon?”

“Det vet du”, svarade hon. ”Aquino kommer som vanligt och hämtar mig vid flyget. Du åker väl med ett senare flyg? Om han skulle se dig så vet du vad som händer. Dessutom måste jag ordna en del saker för att kunna resa i övermorgon”.

”Jag förstår”, suckade Daniel. ”Vi träffas någonstans i Makati på fredag, så fort affärerna öppnat och köper förlovningsringarna. Sedan är det bara att hålla tummarna för att allt ska fungera”.

”När vi köpt ringarna går vi till kyrkan tillsammans och ber för beskydd och säkerhet”, sa Christine bestämt. ”Det måste vi göra. Sedan svänger jag förbi Fader Samuel, köper biljetterna, ringer mamma och Maya innan jag hämtar barnen”.

“Honom måste du väl inte träffa”, utropade Daniel! ”Han kommer att ringa direkt till Ramon och berätta vad som är på gång”.

”Nej älskling, oroa dig inte. Jag kan inte lämna Filippinerna utan att ta farväl av honom. Jag biktar mig som vanligt och det vi säger stannar mellan oss.”

Daniel ville inte lyssna mera. Han kände sig orolig och drog henne istället intill sig och kysste bort hennes tårar.

”Jag älskar dig”, sa han. ”Jag känner i mitt hjärta att det är ett riktigt beslut. Det kommer att gå bra. Om det finns en Gud, så kan han inte vilja dig någonting illa. Du som gör allt för kyrkan och för människorna omkring dig. Det finns ingen annan som lika mycket som du, förtjänar att vara lycklig. Jesus är alltid med dig, det har du själv sagt många gånger. Kom älskling, det är dags att vi går vi och lägger oss”.

Daniel var medveten om att ett lätt desperat och vädjande tonfall smugit sig in i hans röst medan han pratade, som så många gånger när de diskuterade sin framtid. Christine svarade inte utan kröp istället intill honom och gav honom en kärleksfull och öm kyss.

De vaknade tidigt på morgonen, som man gör när man är stressad eller känner att varje minut i livet är dyrbar. Daniel kände båda delarna när han vaknade och klev ut på verandan och såg ut över det blå havet. Christine stannade som alltid kvar i sängen och läste i sin Bibel innan hon steg upp. Hon gjorde på samma sätt varje morgon. Oftast läste hon i Ordspråksboken eller i Höga visan och han visste att under dessa femton minuter, så ville hon vara ifred i tystnad. På sätt och vis beundrade han henne för hennes tro och för hur stark hon var i sin övertygelse. Ofta saknade han själv någonting att tro på tillräckligt starkt för att uppfyllas av det. Han hade varit i kyrkan några gånger, även i vuxen ålder, men aldrig känt sig särskilt hemma där.

Det var fortfarande bara gryning och frukosten skulle inte börja serveras förrän klockan sju. Havet var stilla men fåglarna i djungeln några hundra meter bort var vakna och hördes tydligt när de var fullt upptagna med sina morgonbestyr. Luften var klar och det doftade friskt från havet.

Han funderade på det som låg framför dem. Skulle Christine verkligen klara av att lämna landet med barnen? Han visste hur många gånger hon tvekat förut och ändrat sina beslut i sista sekunden, särskilt efter att ha pratat med Fader Samuel. Prästen fick henne alltid att tvivla på sig själv och tänka efter ännu mera eller att åtminstone sova på saken ytterliggare en gång.

Christine hade slutat läsa och ställde sig bakom honom och la sina armar runt hans kropp. Hon nådde precis.

”Vad tänker du på älskling”, frågade hon? ”Du ser så fundersam ut”?

”Bara det vanliga”, svarade han undvikande. ”Ska vi be dem på restaurangen att ordna en lunchkorg åt oss? Vi kan åka över till den lilla ön där borta och sola där istället”. Daniel pekade mot ön som syntes en bit ut i havet. ”Vad heter den förresten?”. Christine skakade på huvudet.

”Ingen aning, vi får ta reda på det.”

De gick till restaurangen och åt sin frukost. Christine började alltid med ett glas vatten och färsk frukt innan hon drack sitt örtte, åt en rostad smörgås med marmelad och kanske en liten bit sockerkaka. Daniel började gärna med en omelett med knaperstekt bacon med tabasco och en kopp svart kaffe. Sedan kunde han kasta sig över någon croissant, gärna med chokladsmak, och avsluta frukosten med färsk frukt. Båda undvek fruktjuicen på hotell eftersom den nästan alltid var sockrad till den grad att den varken var god eller nyttig, dessutom ofta utblandad med vatten.

De fick sin lunchkorg packad, med olika godsaker som grillade kycklingklubbor med någon stark salsasås, färska baguetter från hotellets eget bageri och några goda franska ostar, camembert, brie och roquefort. De fick förstås också med sig två flaskor mineralvatten och en flaska av husets röda vin att dricka. Christine drack normalt ingen alkohol på dagtid, speciellt inte i den värmen som var nu, men idag var ett undantag eftersom hon vill lugna sina spända nerver.

Efter frukosten gick de tillbaka till sitt hus och gjorde sig i ordning för att åka till ön, som visade sig heta ”Pinoy” som betyder ”liten pojke” på tagalog.

De åkte över till ön med Pearl farms stora vita motorbåt, rundade den östra udden och la till mitt på stranden av den yttre sidan av Pinoy. Det visade sig att Pearl farm byggt upp ett bekvämt ställe mitt på stranden där man kunde sola och njuta. Där fanns bekväma solstolar, hängmattor mellan två palmer nära strandkanten och ett tak av tyg för den som ville ha skugga.

”Jag kommer och hämtar er klockan halv två”, sa pojken som kört dem dit. ” Till dess är ni helt ensamma på ön. Det är alltid högst ett sällskap här åt gången. Vill ni bli hämtade tidigare är det bara att ringa i klockan där borta så kommer jag direkt”. Han pekade mot en gammal kyrkklocka som var uppmonterad på en träställning en bit bort.

Pojken körde iväg med motorbåten och Daniel och Christine la sig på var sin solstol vid strandkanten. Det var ebb och havet var lugnt och stilla. De solade en stund, badade i det ljumma havet, promenerade på stranden och plockade snäckor. De flesta snäckorna de plockade var vita med hårt skal och mönster i brunt eller svart. De brukade plocka snäckor tillsammans när de hade chansen och spara dem, för att kanske någon gång i ett framtida hem tillsammans, använda dem som en del i inredningen.

Efter någon timme öppnade de lunchkorgen och åt och drack av allt gott i skuggan under det gröna tygtaket. Det var kvavt och nästan ingen vind längre men det gjorde dem ingenting där de för en stund, fick koppla av tillsammans på en alldeles ”egen” ö.

”Tror du att vi verkligen får vara ensamma här hela tiden?”, frågade Christine och log mot honom. Han förstod vad hon menade och nickade mot henne med ett leende på läpparna. ”Det är klart vi får!”, svarade han och la armarna om henne och drog henne intill sig. De kysstes och älskade med varandra där på stranden en sista gång innan det var dags att ringa i den stora klockan och bli hämtade. Det var hög tid att checka ut från hotellet och åka till flygplatsen.

En timme senare hade de lämnat Pearl farm bakom sig och var på väg till flygplatsen med färjan. De satt ute på båtdäcket och betraktade några fiskebåtar som var på väg mot hamnen. Solen hade gått i moln och allt mörkare skyar var på väg in över Davao, men det var fortfarande uppehållsväder. Christine höll Daniel hårt under armen, men var långt borta i tankarna. Daniel förstod hur orolig och rädd hon måste vara och kände sig osäker på om hon verkligen skulle våga ta det stora steget i morgon och lämna landet med barnen. Det var så mycket hon riskerade, tänkte han, kanske ett långvarigt fängelsestraff, kanske misshandel och kanske att aldrig mer få träffa sina barn igen. Ingenting fick gå fel, tänkte Daniel, då blir det katastrof. En stund senare hade båten lagt till i hamnen. De tog sina väskor och delade en taxi till flygplatsen. Innan Christine gick på planet kom de överens om att träffas nästa morgon klockan tio vid Greenbelt Chapel, i den stora parken utanför Ayala center.

Daniel hade valt att bo på Renaissance Makati Hotel på Esperanza street, några hundra meter från Greenbelt park eftersom han både kände sig tvungen att välja ett hotell han inte bott på tidigare och dels fortfarande vill bo nära deras mötesplats. Han fick ett rum på nittonde våningen och hade en magnifik utsikt över parken och Makati. Kanske var det glädjen och tillfredställelsen han upplevt på Pearl farm som fick honom att slappna av eller det faktum att Christine och barnen skulle resa med honom till Sverige i morgon. Han förstod att det måste vara omtumlande för Christine att plötsligt resa iväg, men han var övertygad om att hon skulle klara av det. Daniel stannade på hotellet, njöt av kvällen och några gin tonic. Det var onödigt att utmana ödet och ge sig ut på stan, tyckte han, och kanske bli igenkänd av någon i gatuvimlet. Det var bättre att stanna kvar i säkerhet på hotellet. Till skillnad från Daniel hade Christine haft mycket svårt att somna på kvällen. Christine sov nästan ingenting alls. Tankarna malde i hennes huvud och höll på att spränga det i bitar. Hon visste inte vad hon skulle ta till. Huvusvärkstabletterna hjälpte inte, inte heller hennes böner eller tårar. Hon längtade efter lugn och ro, men det tycktes vara helt uteslutet i den situation hon befann sig. Vad hon än gjorde så skulle det bli fel, tänkte hon, och leda till ännu mera bekymmer och huvudvärk. Hon bad om insikt och Guds förbarmande, om vägledning och frid i själen. Ju mer hon funderade och bad till Gud, ju mera värkte huvudet. Skulle hon våga ta barnens pass ur kassaskåpet och skulle hon våga köra med dem till flygplatsen efter skolan? Hon hade svårt att tro att hon ens kunde tänka tanken. Vad skulle barnen säga? Tänk om de inte ville åka? Tänk om någon som hon kände såg dem och tänk om hon skulle bli arresterad och kastad i fängelse?

”Ska jag verkligen våga göra allt det här och resa med dem till Europa”, frågade hon högt i sängen. ”Ska jag verkligen det? Är inte det att äventyra hela deras liv och mitt eget också? Vad kommer familjen att tycka? Men stannar jag här så sviker jag mitt eget hjärta, min kärlek och min dröm om ett lyckligt liv. Jag sviker Daniel och jag sviker Guds ord att man ska följa sitt hjärtas röst.”

Hon fick inget svar på sina frågor. Tomheten och tystnaden var bedövande i gästrummets mörker. Jag måste tänka logiskt, resonerade hon vidare. Barnen mår bäst av att vara med sin mamma och även om jag skulle lyckas få annulment så skulle jag ändå få vårdnaden om dem. Barnen följer alltid sin mamma. Det är mamman som vet deras bästa. Dessutom är det så att de skulle få en bättre framtid i Sverige än vad de får i Filippinerna. Självklart kommer de även fortsättningsvis att ha kontakt med sin familj och de kan ju träffa sin pappa på loven från skolan, om han går med på det. Då är det egentligen inga problem med barnen, tänkte hon. Vad gäller mig själv, resonerade hon vidare, så måste jag inte leva med en man som slagit mig, som är otrogen och som våldfört sig på mig ett antal gånger. Jag har rätt att leva med en god man som respekterar mig och som jag älskar, oavsett vad jag lovat Ramon i kyrkan för många år sedan och oavsett vad Fader Samuel säger.

Christine började att känna sig starkare. Det är faktiskt mitt liv och min kropp, tänkte hon. Det är jag som bestämmer över mig själv och min framtid. Ingen annan. Hon var medveten om att det var Daniels ord hon använde i sin en egen tappning, men det blev inte mindre sant för det, tänkte hon. Sanningen är alltid sanning oavsett vem som sagt den först. Hon kände sig lite lugnare och efter en stund kunde hon somna.

Klockan sju ringde klockan och Christine blev klarvaken direkt. Hon läste som vanligt tio minuter i sin bibel och bad Herren om styrka att klara av det som låg framför henne under dagen. Hon åt frukost med barnen utan att vara särskilt hungrig, innan hon körde dem till skolan.

”Jag hämtar er lite tidigare idag”, förklarade hon för dem, ”men det blir en överraskning vad vi ska göra”.

Barnen såg glada ut, men frågade ingenting. Hon ville inte berätta redan nu om resan. Det var bättre att vänta, tänkte hon. På vägen tillbaka hem, stannande hon till vid en resebyrå och köpte biljetter. Hon darrade lite när hon betalade biljetterna men kände samtidigt hur adrenalinet pumpade i kroppen och hur stark hon kände sig. Väl hemma igen packade hon en resväska med kläder till sig och barnen. Det mesta lämnade hon kvar. Vi får köpa nytt när vi kommer till Sverige, tänkte hon. Hon hämtade passen i kassaskåpet och var försiktig så att inte hembiträdet eller Aquino skulle se när hon bar ner väskan till bilen. De skulle inte sakna henne innan hon redan satt på flygplanet på väg till Stockholm. Christine slängde en sista blick på huset innan hon satte sig i bilen. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna när hon svängde ut genom grindarna och körde mot Makati för att träffa Daniel.

När klockan var tio satt redan Daniel i Greenbelt chapel och väntade. Christine hade ännu inte kommit och han var orolig för vad som kunde ha hänt.

Det var ännu inte så många besökare där. Gudstjänsten skulle inte börja förrän om en timme. Ändå fanns där ett tjogotal besökare, mestadels kvinnor som satt förskjunkna i meditation eller bön. Daniel betraktade den moderna och spartanskt inredda kyrkan med dess vackra vita marmorgolv medan han funderade på om Christine skulle klara av pressen som det innebar att lämna familj, släkt och vänner för att flytta till en för henne relativt okänd värld med sina barn. Han var väl medveten om riskerna hon var tvungen att ta. Han trodde inte att hon begick något lagbrott när hon reste, för visst var det väl ändå lagligt att åka på ”semester” med barnen till Europa om hon ville, tänkte han lakoniskt. Hon borde kunna stanna tre månader utan problem.

Efter en stund kom Christine med andan i halsen. Hon gjorde korstecknet och skyndade fram till bänken där Daniel satt. Hon log med hela ansiktet när hon fick syn på honom, men han kunde ändå se att hon var spänd.

”Hej, min älskling”, sa han och log mot henne. ”Du är extra vacker idag.” Christine hade på sig samma mörkblå kostym och vita blus som första gången de träffades utanför Moderna museet i Santo Domingo.

”Tack älskling”, svarade hon och satte sig bredvid honom, ivrig att berätta om allt som hänt på morgonen.

Han lyssnade imponerat på hennes beskrivning av morgonens händelser, och berömde henne för att hon klarat av allt så bra. Efteråt fattade hon hans händer.

”Låt oss be tillsammans”, sa hon kort, blundade och började.

”Tack Herre för att vi har varandra och vår kärlek. Tack för att du visar oss vägen till ett lyckligt liv där vi kan tjäna dig och människor som behöver oss. Tack för att du skyddar oss på resan så att ingenting ont inträffar. Tack för att du ger oss chansen att visa oss värdiga din kärlek. Jag ber att Ramon får hjälp att finna ro och ljus i sitt liv, och att hans hjärta ska förstå din kärlek. Förlåt honom och oss, för de synder vi begår och hjälp oss att vandra de stigar du finner bäst. Amen!”

Bönen slutade just som kyrkans kantor började spela stilla orgelmusik. Snart skulle Gudstjänsten börja.

”Kom så går vi”, viskade Christine. ”Vi har mycket att göra.”

De lämnade kyrkan och promenerade mot Ayala Center och alla butikerna som nu öppnat. Det var molnigt och blåste en svag bris. Ändå var det tryckande varmt.

”Först måste vi köpa en förlovningsring och sedan måste jag besöka banken”, förklarade Christine och kramade hans hand. ”Jag känner mig så lycklig, även om jag är rädd på samma gång. Jag känner att Gud är med oss och att allt ska gå bra.”

De stannade till utanför en juvelerarbutik och tittade på ringarna som var skyltade i fönstret.

”Vilken sorts ring vill du ha”, undrade Daniel med viss oro i rösten. Han var osäker på hur mycket pengar han hade på sitt kreditkort och hoppades att hennes förväntningar låg i linje med vad han kunde betala.

Hon förstod honom och skrattade.

”Oroa dig inte. Jag vill bara ha en enkel slät guldring, en symbol för att du menar allvar och vill gifta dig med mig i framtiden. Jag kan inte resa med mina barn till en man i en annan del av världen utan att veta att han menar allvar med mig.”

”Du vet att jag menar allvar”, svarade Daniel.

”Precis älskling, de är därför jag vill ha en ring som bekräftelse.”

Daniel köpte ringen som hon ville ha och satte den på hennes finger.

”Med denna ring bekräftar jag att jag älskar dig och vill leva med dig för alltid”, sa han högtidligt.

”Jag ska aldrig ta av den”, lovade hon, ”och jag ska vara din för alltid.”

De skyndade vidare till banken där Christine förde över en mindre summa pengar från sitt gemensamma konto med senatorn till sitt privata konto. Sedan hämtade de bilen och körde till Renaissance där Christine släppte av Daniel.

”Vi ses på flygplatsen”, sa hon innan hon åkte till skolan för att hämta barnen.

Drygt tre timmar senare hade de checkat in sitt baggage och väntade på att stiga ombord på planet. Barnen hade blivit överförtjusta över att få åka på semester till Europa och de blev glad över att träffa Tito Daniel igen.

Christine ringde först till sin mamma och sedan till Fader Samuel och berättade att hon var på väg till Europa på semester med barnen. Hennes mamma hade önskat henne allt gott, medan Fader Samuel hade bett henne besinna sig och inte resa. Hon skulle få ångra sig i resten av sitt liv hade han försäkrat henne. Christine grät när hon hörde hans ord och tryckte bort samtalet på mobilen. Ingen ska få förstöra lyckan för oss tänkte hon för sig själv, när de klev på planet. Man har rätt att leva sitt eget liv och söka sin egen lycka.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s