Ska man säga till

Funderar på en sak…

Snart så har jag födelsedag och min chef kommer upp från huvudkontoret några dagar som han brukar göra när vi har något viktigt att gå igenom. Nu råkar det vara så att han kommer på min födelsedag. Tror inte att han har koll på vilken dag det är för mig. Jag råkar dessutom veta att han också fyller år snart.

Antingen, så gör jag som jag tänker just nu och säger ingenting. Det känns mest naturligt. Sedan gratulerar jag förstås honom på hans dag om några veckor. Det som får mig att fundera är hur han eventuellt känner senare, om han kommer på att jag fyllt år. Risken kan ju finnas att han känner sig ”dum” som missat min dag och det vill jag förstås inte heller.

Hmmm…ett dilemma att hantera.

Vad tycker ni?

Lite ledigt

Äntligen får jag en chans att vila upp mig lite. Det behövs efter några jobbiga månader med olika sorters avsked. I morgon åker jag till Spanien på en niodagars golfresa. Jag ska hälsa på en kompis som jobbar där tillfälligt på en golfklubb.

Har sett att vädret inte är på topp men känner ändå att det ska bli hur skönt som helst. Golf, grabbsnack och god mat är en bra inramning för en bra semester.

Så himla glad

Idag har varit en fantastisk dag. Kanske inte mitt på dagen, men kvällen…KVÄLLEN ! 🙂

På torsdagarna går jag och min yngsta dotter och tävlar i bridge. Tror att jag berättat det tidigare. Vi är båda vana kortspelare, men ingen av oss har någon erfarenhet av själva budgivningen i bridge. Det har gått hyfsat för oss ändå, trots att vi tävlar mot mycket mer erfarna spelare.

Kan ni tänka er…

I kväll VANN vi vår första tävling. Ja, visst är det magiskt! Min dotter, som är ganska blyg och tillbakadragen, strålade av lycka och kände världens självförtroendeboost! Hennes pappa var också otroligt glad och stolt. 🙂

Det fanns dock en del rutinerade spelare där som inte var lika glada över att två nybörjare kunde vinna, vilket vi fick höra…men de flesta gladdes med oss och applåderade när vi tog emot vårt förstapris.

Vilken magisk kväll…jag är så himla glad!

Konsten att handla hungrig

Funderar på det här med att gå till snabbköpet och handla när man är hungrig. För min del försöker jag undvika det, men när det händer så köper jag ofta mer än vad jag tänkt mig och det kan också ofta bli helt fel saker jag kommer hem med. Det kan förstås hjälpa om jag har med mig en inköpslista, men det brukar ändå bli en hel del impulsköp. Det är inte så alldeles lyckat för mig att handla när jag är hungrig.

Funderar också på om detta tänk går att överföra till andra sammanhang, som nu när jag befinner mig i dejtingvärlden?

Kan nog känna att risken för att lockas av dem som inte står på ”listan” är överhängande…

Det kanske är lättare att hitta ”rätt” när man är ”mätt”?

Vad tror ni och hur ska det i så fall gå till?

 

Omskakande och vackert drama

Jag var helt nollställd när jag satte mig i biosalongen för att se ”The Danish Girl”.
Jag visste ingenting om vad som väntade, förutom att filmen var nominerad till fyra
Oscars. Kanske var det bra för mig att inte ha förutfattade meningar om filmens tema. Det gjorde att upplevelsen för mig blev mer dramatisk, spännande och vacker. För filmen är mycket vacker på alla vis, inte minst kärleksdramat men också miljöerna, kläderna och kanske allra mest samspelet mellan huvudrollsinnehavarna. Inte konstigt att de båda är
nominerade för var sin Oscar.
Filmen handlar om Einar och Gerda Wegener som är ett framgångsrikt gift konstnärspar som verkar i Köpenhamn i slutet på 1920-talet och filmen bygger på deras liv. Det är en ödesmättad stämning i filmen redan från början och man anar att den djupa kärlek de båda känner för varandra på något vis ska utsättas för prövningar. Prövningarna blir mycket större än vad jag skulle kunna föreställa mig när Einar uppmuntrad av sin fru börja leka med och sedan allt mera utforska sin sexualitet. Detta leder till allt fler dramatiska konsekvenser som sätter deras kärlek på hårda prov.
Konstigt nog, trots ett fantastiskt manus och lysande skådespeleri, känns
filmen ändå sval och distanserad. Den skakar om mig i sin skönhet, sin
skörhet och i sin lågmälda ton utan att göra mig delaktig på riktigt.
Men den är väl värd att ta sig till en biosalong för.

Säga vad man menar

Och mena vad man säger. 

Tror nog att de som vågar säga sin åsikt oftast också gör det. Ännu fler menar nog det de säger. 

Men det finns som bekant också både ironi och sarkasm. Då är det inte alltid så lätt att veta om personen i fråga är allvarlig eller ”skojar” på något vis. Sådan är nog jag, ganska ofta i alla fall.

Försöker undvika det tillsammans med människor som inte känner mig så väl men även med de som känner mig uppstår ibland missförstånd. Jag tycker om att ligga på gränsen mellan det jag menar och en viss ironi. För mig är det roligt och det kan få mig att skratta inombords.

Samtidigt inser jag fullt ut att omgivningen inte alltid (kanske aldrig) uppskattar det, vilket är synd. Jag har ju roligt.

I text har jag inte förmågan att kommunicera ironi särskilt framgångsrikt. Det blir nästan alltid missförstånd då läsaren inte uppfattar min avsikt. I ett samtal ökar chansen att bli förstådd även om det oftast inte fungerar. 

Vet inte om någon känner igen vad jag försöker beskriva?

Undrar om ironi är på väg att försvinna och om man alltid måste säga vad man menar och mena vad man säger?