Kärlek över gränserna igen

Jag skrev för ca. 2 år sedan ett inlägg om Gränslös kärlek och kärlek över gränserna här, som handlar om hur olika synen kan var i olika länder om vilka som passar ihop och vilka som inte gör det.

I Sverige är det många som har uppfattningen att personer med olika ålder inte passar för varandra och inte ska vara tillsammans, särskilt gäller det om mannen är äldre och kvinnan yngre. Är mannen dessutom svensk och kvinnan utländsk så kan det inte stå rätt till. Vilken yngre utländsk kvinna kan frivilligt vilja ha en äldre man från Sverige, tycks man anse? Svaret är förstås att den yngre kvinnan vill lämna sitt fattiga land och sin misär för att komma till rika Sverige och ser mannen som en biljett till detta, eller? Hon har inget val, stackarn och väljer att sälja sig. Vad den svenske mannen har för avsikter förstår man nog, jo jo, han är väl bara ute efter en sak, eller hur?

Jag är av en annan uppfattning och har andra erfarenheter, vilka jag utvecklat och beskriver i mitt tidigare inlägg som jag också länkat till ovan.

Vad är då nytt?

Jo, det har hänt igen.

Jag har kommit i kontakt med en välbetald och välutbildad ( Master i Geo- and environmental engineering) yngre kvinna från ett land långt borta där hon arbetar för sitt lands regering. Vi har redan spenderat över 100 timmar i telefon / Skype med varandra och beslutat att träffas några veckor på en paradisö, som jag skrev om tidigare här, för att se om vi trivs lika bra tillsammans i verkliga livet som vi gör när vi pratar med varandra på telefon. (Jo, hon betalar för sig själv).

Vi har konstaterat att vi har gemensamma värderingar, vill samma saker i livet, har lätt för att skratta tillsammans och känner attraktion för varandra. Nu ska vi ta reda på om vi tycker lika mycket om varandra när vi träffas och i så fall om vi ska ta nästa steg.

Det finns gränslös kärlek oavsett ålder. Störst av allt är kärleken.

Fria människor fattar alltid fel beslut

I den nya filmen ”The Giver” som snart har premiär i Sverige säger diktatorn (Meryl Streep) som ett försvar på frågan varför det behövs diktatur, att ”När människor har friheten att välja, så väljer de alltid fel, varje gång”. Dessa felaktiga beslut leder till krig, miljöförstörelse, fattigdom, svält och andra hemskheter. Därför behövs en diktatur som på olika sätt tvingar människorna att tänka politiskt korrekt i alla lägen. Detta uppnår man med att hjärntvätta dem att uppföra sig politiskt korrekt och genom att minimera deras känslor genom medicin som gör dem avtrubbade. (Typ som vi redan behandlar många åldringar inom åldringsvården och en del ”psykiskt sjuka” på institutioner).

images

Läs gärna mer om filmen här. 

Ämnet är både aktuellt och spännande. Vad är egentligen det bästa för oss människor, friheten att fatta våra egna beslut och rätten att göra fel, eller att tvingas att tänka politiskt korrekt på bekostnad av vår frihet att tänka och känna livet fullt ur, både på gott och ont?

Snowden en hjälte i vår tid

I går kväll tittade jag en film som berörde mig djupt. Det var den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour som följer Edward Snowden timmarna före och dagarna efter avslöjandet om NSA:s digitala massövervakning. När Edward Snowden under täcknamnet Citizenfour i januari 2013 kontaktade filmaren Laura Poitras blev det början till ett av historiens största avslöjanden. Det här är hennes film om vad som hände timme för timme när de sedan möttes och tillbringade flera dagar i ett hotellrum i Hong Kong. Filmen visades på SVT och finns tillgänglig här ytterligare några veckor.

hjälte

Filmen är viktig för alla oss som värnar om vår personliga frihet och som inte vill att stater och regeringar ska veta allt om alla medborgare. Se den gärna om du vill veta vad USA gör både i sitt eget land och i nästan hela världen, inklusive Sverige. Själv blir jag både förbannad och ledsen över hur de starka missbrukar sin makt.

Är bara ensamma människor fria

Jag fick en väldigt spännande och intressant kommentar från Ruth I Virginia här. Hon uppmanar mig att välja mellan att antingen vara fri eller vara tillsammans med min kärbo på fulltid. Men är det verkligen mellan dessa två alternativ som valet står? Är bara ensamma människor fria? Kan man inte vara tillsammans med någon men ändå känna sig fri?

images

Kanske beror det på hur man väljer att definiera ordet ”fri”?

Om man vill använda sin frihet till att träffa flera sexpartners så blir det förstås svårt, men om man nöjer sig med en partner så borde man väl kunna känna sig fri ändå?

I tidigare relationer där jag bott tillsammans med någon så kan jag inte minnas att jag känt mig ofri. Självklart tar man hänsyn till varandra, men man måste väl ändå kunna göra saker som man vill och som man trivs med? Jag tycker att man kan vara fria tillsammans.

Är äktenskapet / samboskapet ett fängelse? Är bara ensamma människor fria? Kanske är det tvärtom att ensamhet är ett fängelse och att man bara kan vara fri om man delar livet med någon annan?

Vad tycker ni?

Vem är värd den sista kladdkakan

I filmen Notting Hill finns en scen där man sitter runt ett matbord och diskuterar vem som är mest misslyckad i livet och därmed förtjänt av att få den sista biten kladdkaka.

Själv skulle jag gärna vara med i en sådan diskussion. Tror att jag skulle ha en bra chans att vinna kladdkakan. Men de flesta människor har mer än nog av sina egna bekymmer och vill inte lyssna på andras, och de vill oftast heller inte öppna sig och dela med sig av sina egna bekymmer. Kanske beror det på att livet blir trevligare och bättre om man fokuserar på det som är bra eller kanske för att man kanske skäms för att prata om sina rädslor, och sina problem? Man vill kanske inte framstå som ”svag” genom att berätta ”dåliga” saker om sig själv?

Ändå tror jag att just sådana diskussioner kan kasta ett nytt ljus över en själv och sitt eget liv, som gör att man lättare kan leva ett gladare liv än vad man annars kan göra.

I mitt eget fall så är jag övertygad om att det handlar om förväntningar på livet. Jag har alldeles för stora förväntningar i förhållande till hur mitt liv ser ut. De som har det ”objektivt sämre än vad jag har”, men som har lägre förväntningar är ändå säkert lyckligare.

Jag tänker att ”Upplevd verklighet” minus ”Förväntningar på livet” är lika med graden av ”Lycka”.

Om den upplevda verkligheten är bättre än förväntningarna så upplever man sig som lycklig och om förväntningarna är större än verkligheten så känner man sig olycklig.

Den slutsats som jag själv drar av detta är att jag behöver anpassa ”mun efter matsäck” och sänka mina förväntningar för att känna mig lyckligare. Men det är svårt att bli glad för en morot om man är sugen på choklad, bli glad för att lyssna på Andreas Weise när man vill höra Frank Sinatra, eller bli glad för regn och dimma när man vill ha sol och värme.

Nu är det inte materiella saker jag pratar om i första hand. Där kan man alltid vilja ha mer än vad man har. Jag pratar i första hand om vanliga saker som relationer, kärlek, arbete, trygghet, frihet och andra saker som hör vardagen till.

För övrigt tycker jag att Notting Hill är en underbar film.

Min frihet, din frihet, vems frihet

Många vurmar för sin frihet, inte minst jag själv men hur är det egentligen?

När någon tar sig friheter i det offentliga rummet så är det alltid på någon annans bekostnad. När min frihet ökar så minskar din frihet osv.

När någon demonstrerar för sina åsikter så tar andra sig friheten att demonstrera emot dem. Båda hävdar att de har friheten att göra som de vill.

När någon tar sig friheten att gå utan bikini på stranden så begränsar de andras frihet att slippa se det.

När några på en fotbollsmatch tar sig friheten att skrika könsord och hata motståndarna medan andras frihet att njuta av matchen begränsas.

När någon släpper väder i en kö så tar de sig en frihet som samtidigt innebär en inskränkning av någon annans frihet.

När någon på en konsert själv sjunger med högt och tydligt minskar det någon annans frihet att slippa höra falsksången på raden bakom.

När någon tar med sig skrikande barn på en restaurang (jag har själv gjort det) så minskar man friheten för dem som vill äta i lugn och ro.

När någon tar sig friheten att ringa i en kyrkklocka så minskar friheten för den som inte vill höra kyrkklockor. När någon har böneutrop från en moské minskar friheten för dem som inte vill lyssna på böneutrop osv.

När någon tar sig en frihet så minskar samtidigt andras friheter. Därför kan man, enligt min mening, inte helt självklart ta sig dessa friheter. Det är alltför egoistiskt och hänsynslöst. Tycker att det talas alltför mycket om att vi har ”rätten” att göra som vi vill, att vi har friheten att också störa andra i det offentliga rummet. Tycker att detta blir mer och mer problematiskt för varje år som går. Ska alltid de som skriker högst, de som vill mest eller de som är minst empatiska/mest hänsynslösa få sin frihet på andras bekostnad? Kanske är det dags att fundera på hur vi kan vara fria utan att samtidigt minska andras frihet?