Kärlek över gränserna igen

Jag skrev för ca. 2 år sedan ett inlägg om Gränslös kärlek och kärlek över gränserna här, som handlar om hur olika synen kan var i olika länder om vilka som passar ihop och vilka som inte gör det.

I Sverige är det många som har uppfattningen att personer med olika ålder inte passar för varandra och inte ska vara tillsammans, särskilt gäller det om mannen är äldre och kvinnan yngre. Är mannen dessutom svensk och kvinnan utländsk så kan det inte stå rätt till. Vilken yngre utländsk kvinna kan frivilligt vilja ha en äldre man från Sverige, tycks man anse? Svaret är förstås att den yngre kvinnan vill lämna sitt fattiga land och sin misär för att komma till rika Sverige och ser mannen som en biljett till detta, eller? Hon har inget val, stackarn och väljer att sälja sig. Vad den svenske mannen har för avsikter förstår man nog, jo jo, han är väl bara ute efter en sak, eller hur?

Jag är av en annan uppfattning och har andra erfarenheter, vilka jag utvecklat och beskriver i mitt tidigare inlägg som jag också länkat till ovan.

Vad är då nytt?

Jo, det har hänt igen.

Jag har kommit i kontakt med en välbetald och välutbildad ( Master i Geo- and environmental engineering) yngre kvinna från ett land långt borta där hon arbetar för sitt lands regering. Vi har redan spenderat över 100 timmar i telefon / Skype med varandra och beslutat att träffas några veckor på en paradisö, som jag skrev om tidigare här, för att se om vi trivs lika bra tillsammans i verkliga livet som vi gör när vi pratar med varandra på telefon. (Jo, hon betalar för sig själv).

Vi har konstaterat att vi har gemensamma värderingar, vill samma saker i livet, har lätt för att skratta tillsammans och känner attraktion för varandra. Nu ska vi ta reda på om vi tycker lika mycket om varandra när vi träffas och i så fall om vi ska ta nästa steg.

Det finns gränslös kärlek oavsett ålder. Störst av allt är kärleken.

En resa han inte kan glömma

Det var en gång, för inte så länge sedan, en man som ville hjälpa barn som hade det svårt. Han flög över haven och köpte en maskin som behövdes på ett sjukhus för de allra fattigaste barnen.

IMG_0673 IMG_0672

Mannen blev varm i hjärtat när han såg hur maskinen hjälpte barn att få den vård som de så väl behövde.

Han kommer särskilt ihåg ett av barnen som inte mådde så bra, men som bara några veckor senare, när mannen besökte sjukhuset igen, var på väg att bli frisk, och han minns glädjen i mammans ansikte, när hon höll barnet i sin famn. Mannen hade svårt att tro att det var samma barn.

IMG_0676  IMG_0677

Innan mannen reste iväg, till denna för honom avlägsna plats, hade han packat en svart säck full med gosedjur som han hoppades skulle kunna glädja barnen på sjukhuset.

IMG_0681  IMG_0678

IMG_0679  IMG_0680

Men han kunde inte i förväg föreställa sig den glädje han fick se i deras ögon. Han tog också med sig ett stort paket som han med visst besvär slagit in och tagit med på flygplanet. När det lämnades över till ett barnhem för handikappade flickor som blivit utnyttjade uppstod en hel del förvåning när de såg vad det var.

IMG_0671 IMG_0670

Lyckan blev stor, för där flickorna bor är det både svårt och kostsamt att få sådana hjälpmedel. Det blev en resa som mannen aldrig skulle komma att glömma.

Pedikyr och manikyr

När jag var på ön, de 3 månader för några år sedan när jag skulle leka författare och skriva min roman, så bodde jag 6 veckor i en mindre stad/större by vid havet. Skulle gissa att det bor ca. 10.000 människor där, mest lokala invånare, men också ca. 2.000 ditflyttade fransmän som satt sin prägel på stället med restauranger, bagerier och olika sportaktiviteter. Själva stan består av enfamiljshus med enstaka flerfamiljshus i ganska dåligt skick. Gatorna var många, trånga och leriga. Det fanns nästan inga gator som var asfalterade. Människorna är vänliga och nyfikna. Jag skulle kunna ägna ett helt kapitel åt själva staden men ska istället berätta om när jag ville ha pedikyr och manikyr.

Inte många män i vårt land ägnar sig åt sådant, så vitt jag vet, men jag har lärt mig på mina resor att uppskatta detta. Sagt och gjort, så letade jag upp en liten butik där detta tillhandahölls på någon tvärgata till en tvärgata. När jag klev in i butiken så tittade de nyfiket på mig och log. Jag förklarade med mitt kroppsspråk vad jag önskade. Något gemensamt språk fanns inte men de förstod och bad mig sitta ner. Efter ca. en timme var allt klart och jag var nöjd. Blev dock lite förvånad när jag skulle betala. Vet inte vad det skulle kosta i Sverige men i deras huvudstad kostade det runt hundralappen. Nu ville de bara ha 28 kronor. Tror att det var de bästa 28 kronor jag spenderat på mig själv.

Det är skönt att (upp)leva

Så här såg det ut i fredags vid 17-tiden.

Vid vatten

Vi firade vårt 1-årsjubileum med att träffas på samma ställe som vi gjorde för ett år sedan på vår första dejt.  Precis som då åt vi räksmörgås och drack vin. Den här gången blev det dock en hel flaska.

Känner mig omtumlad av en händelserik helg med mycket känslor. Det är skönt att (upp)leva.

 

Sällan känner jag mig så fri

Jag älskar att spela golf och sällan känner jag mig så fri som när jag spenderar några timmar på golfbanan. Har lite svårt att förklara varför, men kanske handlar det om kombinationen av att vara i naturen samtidigt som jag har en uppgift att lösa, (mitt nästa slag), som helt är beroende av min egen förmåga. Dessutom vet jag direkt om jag löst uppgiften bra eller dåligt. Har jag löst den bra så njuter jag fullt ut och om jag misslyckats så får jag direkt en ny chans att göra det bättre.

Det låter kanske konstigt för någon som inte spelar själv, men för mig är det en fantastisk upplevelse. ”Bättre en dålig dag på golfbanan än en bra dag på jobbet”.

Höjdrädsla, fobi och ren skräck

Här hänger jag i luften ca 200 meter över vattnet och njuter av spänningen.

Ändå kan jag inte kliva upp på en stege utan att få svindel och bli rädd. Åker jag rulltrappa så håller jag mig i räcket. Samma sak när jag går i trappor. Åker jag en vanlig sittlift i fjällen är jag livrädd och sitter jag instängd i en kabin på en kabinbana är det fråga om ren och total skräck, ja faktiskt dödsångest. Hiss kan jag däremot åka utan problem. Undrar ibland varför det är så och varför jag klarar av Parasailing som på bilden.

Tacksamhet, hur då?

Jag hade för några dagar sedan en intressant dialog med kittykitsch där hon lyfte fram att TACKSAMHET är en viktigt del av ett program som går ut på att man ska må bättre. Jag vill också må bättre, i alla fall vill jag känna mig lycklig. Har därför reflekterat över ordet tacksamhet och min egen relation till detta.

Min första tanke var att jag aldrig är tacksam. Varför skulle jag vara det? Vem ska jag vara tacksam emot? Gud, kyrkan, ödet, turen, föräldrarna, Big Bang, staten eller vem? Skulle inte tro det! Ska jag stå med mössan i hand och vara tacksam? Allt jag har i mitt liv har jag själv ordnat. Ibland har det skett i samarbete med andra där vi givet och taget för bådas (allas) bästa. Det har varit ett utbyte av olika ”nyttigheter” som varit till alla inblandades fördel. Alltså inget att vara tacksam över. Ska jag vara tacksam för att jag eller mina barn är friska, att vi har mat på bordet och tak över huvudet? Vem i så fall ska jag vara tacksam emot? 

Efter att ha funderat lite till har jag dock kommit fram till att jag ibland varit tacksam. Det kan hända (någon ytterst sällsynt gång) när någon okänd människa osjälviskt gör någonting för mig utan att förvänta sig något tillbaka och utan att ta betalt för det. Då kanske det kan finnas skäl att vara glad (tacksam) men förmodligen gör dessa personer detta för att de själva ska må bättre och därmed är det ett utbyte av nyttigheter. Men så klart att jag ändå blir tacksam över detta.

Jag inser, när jag läser igenom min text, hur cynisk och kanske bitter jag låter men kan ändå inte se hur jag ska kunna känna mig mer tacksam. Vet inte heller mot vem eller vad jag ska känna mig tacksam. Är förstås ibland avundsjuk på dem som känner glädje, lycka och tacksamhet. ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” sa Jesus i en bergspredikan. Jo tack !