Varför är det så svårt att hålla sina löften

Jag är inte världens bästa på att göra det jag borde göra, men när jag lovar andra någonting så håller jag det. För mig är det viktigt att stå för det jag säger gentemot andra. Tyvärr tänker inte alla andra på samma sätt. Allt för många i min omgivning lovar saker som de sedan inte håller och detta gör mig så himla besviken och irriterad.

löften

Ta en kollega till exempel. Han har i över en månads tid låtit bli att göra uppgifter som jag och våra kunder är beroende av, trots att han vet hur han ska göra och borde ha prioriterat detta. När jag konfronterar honom skyller han ifrån sig eller blir aggressiv, men gör sina uppgifter vill han inte.

Ett annat exempel är bokföringsbyrån som skulle lämnat rapporterna för februari och mars för länge sedan. I april påminde jag dem, utan resultat, i maj likaså. Då fick jag ett mail där de beklagar sig och lovar skyndsam bättring. Nu tre veckor senare har jag fortfarande inte fått rapporterna. Helt galet. Funderar på att anmäla dem till Bokföringsförbundet eller vad deras organisation nu heter. Fattar inte hur oprofessionella folk kan vara.

Andra exempel är ”vänner” som inte hör av sig fast de lovat, folk som lånat pengar och inte betalar tillbaka när de lovat, folk som ska återkomma med datum för möten men inte återkommer och tex barnens mamma som skulle återkomma med info om dotterns studentfest i morgon, men som inte hör av sig, osv.

Vad ska man göra med människor som man inte kan lita på?

Varför är det så svårt att hålla det man lovar?

Vänliga idioter

Tänker tillbaka på arbetsplatser där jag arbetat och på några chefer jag haft. Flera har varit ytterst vänliga, lyssnande och uppmuntrande men brustit på många andra områden. Detta har varit saker som att jag fått min lön veckor efter rätt datum, obefintliga lönespecifikationer, brutna löften, kaotiskt och inkonsekvent beslutsfattande etc. Vänliga idioter kan vara väldigt påfrestande.

images
Även i privatlivet har jag stött på dessa människor som genom sin ”vänlighet” manipulerat mig att göra saker jag egentligen inte velat. Undrar om det är fler som stött på detta fenomen.

Har ni stött på dessa manipulerande vänliga idioter?

Först publicerad här i februari 2014.

Man ska vara glad

För att (över)leva i dagens samhälle så ska man vara glad och tacksam. Man ska gilla läget, oavsett vad som händer. Acceptera att folk är som de är, och gör som de gör. Och så ska man le och skaka av sig det man inte gillar. Det gäller att hålla masken och inte visa annat än sin glädje. Vem gillar någon besvärlig människa som tycker annorlunda?

Nya möjligheter finns överallt för de positiva och det är bättre för dem att hitta nya möjligheter, hos nya människor, än att lösa problem med sina gamla bekanta.

*suck*

Jag tycker att det jag skriver om ovan, är trist. Jag tycker att man ska vara mera långsiktig i sitt sätt att tänka, ta hand om varandra i svåra stunder, lösa problem istället för att sluta umgås och inte vara så upptagen med att livet måste njutas VARJE MINUT. Det borde vara ok att få ha tråkigt ibland för jag tror att livet blir rikare med fler nyanser och relationer som håller länge.

Det är Lisas problem

Jag hörde för många år sedan en historia som handlar om problem och vem som ”äger” problemet.

imgres

En dag kom hustrun till sin man och berättade att Lisa, deras hembiträde, var med barn. Mannen tittade på henne och svarade att ”det är väl Lisas problem”. Hustrun spände blicken i mannen och sa argt, ”ja, men jag har hört att du är pappan till barnet”. Mannen tittade tillbaka på henne, log och svarade att, ”jo det stämmer, men det är mitt problem”. Hustrun höjde rösten ännu mera och nästan skrek till honom att, ”jag blir så förbannad på dig”. Mannen log tillbaka och svarade att ”det är ju ditt problem”.

Var och en äger sina egna problem och måste fatta sina egna beslut om hur de ska lösas.

Om man kan kompromissa och komma överens så är det säkert många gånger det bästa, men våra problem finns innuti våra huvuden och det är vi själva som är ansvariga för att lösa dem.

Det är inte min särbos problem att jag vill ha ut mera av vår relation. Det är mitt eget problem som jag måste förhålla mig till. Om hon väljer att se det som ”vårt” problem så kanske vi kan lösa det tillsammans, men om hon vill någonting annat än vad jag vill med vår relation så är det mitt problem att lösa.

Att vinna i längden

Man har hört mycket om längdens betydelse i olika sammanhang. Ofta tycks detta vara ett viktigt ämne som bestämmer vad som är bra eller dåligt. En del vill påstår att det inte stämmer.

”It´s not the size of the boat, it´s the motion of the ocean”

…men jag undrar om det verkligen är så?

I de flesta sammanhang är längden viktig och vi förknippar ordet ”lång” med något positivt och ”kort” med någonting dåligt. Exempelvis heter det ”lång och ståtlig”, ”se upp till”, ”växa med uppgiften ” och ”hon är toppen” Vi talar också om att ”tänka stort” och ha ”ett stort hjärta”. På motsvarande sätt används ordet ”kort” som någonting negativt exempelvis ”kortsynt” och ”se ner på”.

Rent allmänt har långa personer det enklare att ta sig fram i livet och lyckas inom olika områden. De långa vinner i längden.

Det innebär förstås att de mindre långa får anstränga sig lite mera, och ansträngning är också en bra metod om man vill lyckas med något. Men är det inte diskriminerande att säga ”kortsynt”? Känns inte det som ett hån mot kortväxta människor? Som om de inte kan tänka lika ”långt” som långa människor? Borde vi inte kunna säga ”kort och ståtlig”?

Språket är diskriminerande på många sätt, särskilt när vi tänker närmare på det. Undrar vilka andra fördomar som är inbyggda i vårt språk?

Hur många barr finns på en julgran

Rätt svar är i stort sätt inga alls i alla fall inte på min gran. De ligger nämligen på golvet just nu. Har jag googlat fram att det borde varit ca. 50.000 barr på den granen som vi hade.

Annars har det faktiskt varit en ganska stressig lördag med båda döttrarna i en stökig lägenhet. Blev alldeles yr av allt prat och alla aktiviteter som verkade gå ut på att stöka till det ännu mera…

Roligt ändå att de är här, och jag får väl stressa av lite senare.

Hur tänker mamma nu då

Jag pratade med mamma i telefon idag. Det var någon vecka sedan sist, så jag tyckte att det var dags att slå en signal. Det lät som att hon blev glad av att jag ringde men av någon anledning så handlade hela samtalet om hennes problem. Ont här och ont där, alla problem med färdtjänsten, problem med personalen på pappas sjukhem, problem med ensamheten och att inte ha någon att prata med osv. Hon skulle aldrig själv ta fram mobilen och ringa, men så långt tänker hon inte.

Största problemet den här gången var dock hennes nya mobil och nya surfplatta. Hon var bara såååå arg och upprörd för att hon tyckte att hon blivit lurad av försäljarna. De hade lurat på henne försäkringar hon inte vill ha, ett abonnemang som var dyrt men som tog slut efter halva månaden etc. Sedan hade ingen visat henne hur man använder dem så allt var fel. Jag försökte hjälpa henne på telefon, men det är svårt med någon som inte ens har baskunskaperna. Nu till saken som förvånade mig mest.

Mamma har flera andra släktingar i hemstaden som skulle kunna hjälpa henne med mobilen. De skulle kunna hjälpa henne skjuts då och då. De skulle kunna träffa henne emellanåt och ringa ännu oftare. Jag påpekade detta för mamma och fick till svar att hon minsann inte krusar någon, aldrig. Vill de hjälpa henne med något så får de erbjuda sig. Hon skulle aldrig be om hjälp med något.

Funderade på hur det ska gå till eftersom hon själv aldrig ringer till någon eller hjälper någon annan. Förväntar hon sig att alla andra ska ringa till henne och erbjuda sina tjänster utan att hon själv någonsin hör av sig?

Mamma är inte precis den som i sitt liv varit hjälpsam eller ens knappast vänlig mot andra. Nu sitter hon där och beklagar sig över att andra inte ringer henne och erbjuder sina tjänster. Mycket märkligt, kan jag tycka.

Någon som förstår hur hon resonerar eller som stött på ett liknande beteende hos andra gamla?