Vad ska mamma säga nu då

Nu har jag varit iväg till hemstaden och hälsat på min pappa som bor på ett äldreboende för dementa sedan några år tillbaka. Jag undrar hur min mamma kommer att reagera nu när hon får veta. Blir hon arg eller blir hon glad?

Hon sa nyligen upp bekantskapen med mig.

Hon ville inte att jag skulle ha någon med mig när jag träffar pappa.

Hon vill inte att min särbo träffar pappa.

Innan jag åkte till hemstaden tillsammans med min särbo så ringde jag sköterskan som har huvudansvaret för min pappa och frågade om hon trodde att pappa skulle ha några problem med att jag kom och hälsade på, och ifall det skulle vara ok om min särbo följde med.

Hon svarade att min pappa alltid gillade när det kom nya människor och att det bara var trevligt om särbon följde med. Sagt och gjort. Vi träffade honom två gånger, dels i tisdags och dels i torsdags. Vid båda tillfällena satt vi nästan en timme och pratade med honom. Han var glad och allt kändes väldigt lyckat. Mamma vet ingenting om vårt besök (eftersom vi inte har kontakt längre) men kommer att få reda på det nu i helgen när hon hälsar på honom. Då kommer hon dessutom att se en fototavla med mig och hans barnbarn, som jag hade med mig och som nu står på hans bord. Pappa blev glad och jag hoppas förstås att hon ska känna på samma sätt, men det är långt ifrån säkert.

Hur reagerar hon då? Det blir intressant….

På måndag vet vi svaret.

Taktilmassage

Idag är jag och hälsar på min pappa på demensboendet i hemstaden.

Han har nyligen fyllt år och jag ger honom en Taktil-massage i present. Har förstått att det ska vara bra för alla människor, men särskilt för äldre. Jag har själv aldrig provat denna form av massage men hoppas ändå att det ska kännas skönt för honom. Sjuksköterskan som har hand om honom tror att det passar min pappa perfekt. Hon har lovat att gå dit med honom som en del av ”De gyllene ögonblick” som varje boende på hemmet har rätt till.

 

Snart på väg till min hemstad

Snart åker jag iväg till min hemstad för att besöka min pappa som sedan en tid bor på ett boende för dementa. Det är med skräckblandad förtjusning som jag åker. Jag vill ju så gärna träffa honom, men samtidigt är det så sorgligt att se hur dålig han blivit. Vad gör man?

Förstår att det finns tusentals andra i liknande situation och kanske har några av er goda råd att ge mig.

Jag vill helst minnas honom som han en gång var. Det är så tragiskt att se någon som varit så stark och kärleksfull ha förvandlats till det han är nu. Samtidigt bryr jag mig så mycket om honom, min käre pappa.

Tänker på min pappa idag

Det är ju Fars Dag och jag tänker på min pappa och hur han har det idag på hemmet där han numera bor på grund av sin demens. Sedan mamma sa upp bekantskapen med mig för en månad sedan som jag tidigare skrivit om, så har jag inte haft kontakt med henne.

Däremot har jag flera gånger ringt till pappas sköterska och pratat med henne om pappa. Biljetterna är också bokade för att resa och hälsa på honom den närmaste tiden. Det låter på henne som han har det bra och tydligen frågar han efter mig ibland. Vet inte riktigt vad det betyder. Har han klara stunder emellanåt eller är det bara allmänt svammel? Hur som helst är det skönt att veta han han mår bra och att vi snart ska träffas igen.

Mamma sa upp bekantskapen med mig idag

Ja, så är det !

Hon skrek i telefonen när jag ringde att hon aldrig ville prata med mig mera och att hon hoppades att mina barn inte skulle träffa mig när jag blev gammal.

Bakgrund:

Har skrivit en del om min mamma i tidigare inlägg och nöjer mig med att berätta den senaste utvecklingen. Hon bor i södra Sverige och jag bor mycket långt därifrån på annan ort i Sverige. Vi kan därför inte träffas så ofta men pratar varje vecka på telefon. I somras skulle jag på genomresa i hennes stad och föreslog att vi skulle träffas en eller två dagar. Det ville hon inte för tiden var för kort. Hon ville att jag skulle komma minst en vecka för att det skulle vara värt att träffa mig. Lite besviken sa jag då att jag istället skulle besöka pappa (som bor på ett demensboende). Det förbjöd hon med motiveringen att han inte kunde träffa mig mitt i veckan för att de då har många aktiviteter och för att det skulle bli jobbigt för henne om han blev påmind om mig och sedan tjatade på henne flera veckor om vart jag tagit vägen. Därför blev det inget besök i somras.

När jag nu idag (som vanligt) ringde henne så var hon upprörd för att jag valt att åka utomlands med min särbo istället för att besöka henne och pappa. Därför skrek hon i telefon att hon aldrig mer vill prata med mig mm och slängde sedan på luren.

Vad säger man? Vad tänker man? Vad gör man?

Ett minne som stannat kvar

”Det var en gång en liten pojke som bodde med sin mamma och sin pappa i en etta vid Möllevångstorget i Malmö.

Pojken såg upp till sin pappa som alla små pojkar brukar göra. På dagarna var pojken hos Tant Maria medan hans mamma och pappa arbetade på fabriken bredvid torget. Det var en liten familj med små ekonomiska resurser. Det brukade bli soppa eller korv och makaroner till middag. Ändå försökte mamman ordna till fest på söndagarna då det ibland serverades söndagsstek och efterrätt. Det här med efterrätt var någonting som pojken älskade. Han längtade efter söndagarna, då han först brukade få följa med sin pappa på fotboll, och sedan äta efterrätt.

Bland de olika efterrätterna som serverades fanns chokladpudding, glass, fattiga riddare och andra delikatesser. Allra mest tyckte pojken om fruktcocktail på konserv med vispad grädde. Helst skulle grädden färgas gul med karamellfärg.

Denna söndag, serverades just fruktcocktail på konserv med vispad gul grädde. Pojken väntade otåligt på sin tur att lägga upp de goda bären.

Först tog pappan en stor slev med bär. Pojken tittade oroligt om det skulle bli något rött bär kvar. Han såg att pappan tog flera stycken, men det fanns röda bär kvar. Sedan tog mamman en slev med bär och pojken kunde se att mamman lämnat ett rött bär kvar till pojken som lycklig tog en slev bär och la sitt röda bär överst på tallriken.

Pojken åt långsamt och njöt av efterrätten. Allra sist åt han det röda bäret.

”Titta pappa jag har sparat mitt röda bär till sist”, sa pojken. Pappan log mot honom och pojken åt upp sitt bär. Då petade pappan bort lite grädde som han hade kvar på sin tallrik och visade pojken.

”Titta här”, sa pappan, och visade pojken ett rött bär han gömt under grädden. ”Jag har mitt goda röda bär kvar och ditt är slut. Jag är mycket smartare än dig.”

Pojken som snart skulle fylla 6 år blev ledsen och grät tyst för sig själv.

Veckorna gick och snart var det åter dags att äta fruktcocktail på konserv med vispad grädde till efterrätt. Pojken hade längtat efter den stunden. Inte bara för de goda bärens skull, utan också efter att visa sig duktig för sin pappa. Samma ritual upprepade sig. Först tog pappan en stor slev med bär. Pojken tittade oroligt om det skulle bli något rött bär kvar. Han såg att pappan tog flera stycken, men det fanns några röda bär kvar. Sedan tog mamman en slev med bär och pojken kunde se att mamman lämnat ett rött bär kvar till pojken som lycklig tog en slev bär och la sitt röda bär överst på tallriken.

Den här gången höll pojken noga reda på att spara ett bär till sist. När han såg att pappan ätit upp alla sina bär och all sin grädde utbrast pojken triumferande att han minsann hade sparat ett rött bär under grädden. Sedan visade han stolt upp detta för sin pappa. Pappan log mot pojken medan pojken glatt åt upp det goda röda bäret och sin gula grädde. Då gapade pappan stort och visade att han sparat ett rött bär i sin mun.

”Jag har mitt goda röda bär kvar och ditt är slut”, sa pappan. ”Jag är mycket smartare än dig”

Pojken som snart skulle fylla 6 år blev mycket ledsen och tårarna rann nerför hans kinder. Detta skulle pojken aldrig glömma så länge han levde.”