Glad Påsk

Det har gått en tid sedan jag skrev senast. Det beror inte på brist av saker att berätta utan snarare på brist på lust. Så är det ibland.

Noterar att mitt inlägg om behovet av lika många poliser som andra europeiska länder för några veckor sedan har hörsammats av de flesta politiska partiet, sedan de tragiska händelserna förra veckan. Funderar på om de bloggare som inte såg behovet då har ändrat sig nu.

Kan också konstatera att distansförhållande är svårt, men det visste jag ju sedan tidigare. Nu kommer ändå Aruba-tjejen om några veckor och det känns bra.

Har också hunnit besöka hemstaden och mamma. 60 timmars samvaro utan större konflikter kändes bra. Dessutom var det varmt och skönt där. Längtar efter våren och värmen.

Önskar alla tappra som tittar in här en riktigt Glad Påsk!

På månens baksida

Aruba-tjejen har ett yrke som gör att hon ibland måste vistas en längre tid på de mest otillgängliga ställen. Platser som är så långt från det moderna samhället att det inte ens finns mobiltäckning.

images-1.jpg

Hon kunde lika gärna vara på månens baksida som djupt inne i regnskogen, där hon är nu. Hon är geolog med polisiära uppgifter att övervaka ”guldgrävare” så att de bland annat följer miljöbestämmelserna.

Det är ett spännande arbete under svåra förhållanden, men också farligt. Jag vet att man inte ska oroa sig, men det är svårt att låta bli.

Dubbel chock

Min dotter ringde mig mitt i natten och grät. Hon var på djursjukhuset för att hennes hund blivit akut sjuk. Hunden behövde opereras och det är fortfarande osäkert hur det ska gå.

Andra chocken kom när hon ringde mig för en stund sedan och berättade att försäkringen för hunden inte var betald. Pris för operation mm… 42.000 kronor. Det skulle dessutom betalas kontant INNAN hon ens får träffa sin hund när den vaknar upp ur narkosen. Får ett Djursjukhus verkligen göra så, att hindra matte från att träffa sin hund innan avgiften är betald?

Det blir så många tankar som snurrar runt samtidigt. Vad gör man? Vad säger man?

 

Min döde pappa klipper gräset

Det var obehagligt idag när jag gick in på Hitta.se för att kolla postnumret till min mamma. När jag sökte upp adressen så fick jag också se en bild av huset där hon bor. Till min förvåning såg jag min pappa gå och klippa gräset på bilden. Det kändes väldigt obehagligt.

Får man göra så?

Det är klart att när man tänker efter så händer förmodligen samma sak med tusentals andra personer, men ändå.

(Hmm, undrar om jag borde berätta det för mamma)

Behöver Sverige fler poliser

Svaret på den frågan beror nog på om vi tycker det är viktigt för medborgarna att känna sig trygga och om vi vill att fler brott ska klaras upp. Sverige har idag väldigt få poliser om man jämför med länderna i övriga Europa och den stora yta som våra poliser har ansvar för. I dag har vi enligt Wikipedia ca. 20.000 poliser i Sverige.

Dagens Juridik skriver att polisen i Sverige inte klarar sitt uppdrag och att vi enligt ”EU-snittet” borde ha 30.000 poliser. 

Personligen tycker jag att även ”mindre” brott som stölder, misshandel, ofredande och inbrott ska få resurser, utredas och klaras upp.  Bostadsinbrotten i Sverige ökar och enligt BRÅ klaras bara omkring 3 % av dessa brott upp.

yq0MGCkezRcrnlwTpvUWXkwspaqMPsNU505otMWPq1A.pngBilden visar antalet poliser per 100.000 invånare. För att den ska ge en rättvis bild måste man också väga in den yta som poliserna ansvarar för.

Min äldsta dotter bor nu i Örebro, nära universitetet. I hennes område sker rån, överfall och stenkastning mot studentbostäderna regelbundet. Polisen är sällan där och hon känner sig så otrygg när hon går ut med hunden att hon nu skaffat sig överfallslarm och en spray. Ska det behöva vara så?

Jag tycker att slutsatsen blir självklar. Vi behöver många fler poliser i Sverige. När ska politikerna också förstå det?

 

Har vi för få statsanställda

Idag var jag hos Skattemyndigheten för att ansöka om hindersprövning. Det var inte så enkelt som man vill hoppas. De meddelade mig att det är tio (10) veckors väntetid för dem att göra hindersprövningen.

Räknar man 10 veckor framåt från idag så landar man på den 11 maj, den dagen vi tänkt gifta oss. Det är ju inte heller så att man kan chansa med datumen. Aruba-tjejen kommer hit den första maj och stannar knappt tre veckor. Förstår inte varför myndigheterna ska behöva vara så långsamma. Hindersprövning är ju tämligen okomplicerat. Kan det vara så att vi har för få statsanställda?

Nu ställer det till en hel del svårigheter i planeringen för oss. Men, men, det går nog att hitta någon lösning ändå.

Långsamheten hos myndigheterna gäller också i högsta grad när det gäller anhöriga och deras ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Det tar makalösa 18 månaders väntan för Aruba-tjejen innan hon kan flytta hit. Undrar om det finns något land på jorden med längre väntetider?

Det är verkligen inte rimligt att behöva vänta 18 månader på att få bo tillsammans och det är verkligen inte rimligt att vänta 10 veckor på tillstånd att få gifta sig.

Skärpning Sverige !!!